Vänner, det bubblar i mig av lycka. Från att ha suttit i söndags och gråtit vid matbordet så är jag idag världens absolut lyckligaste. Och äntligen så kan jag berätta varför min höst har sett ut som den har sett ut. Det är nämligen så att jag har skrivit på ett nytt anställningskontrakt som konsult på ett av Sveriges karriärföretag, och börjar mitt första uppdrag på Volvo IT i januari. I och med det så lämnar jag också mitt jobb i receptionen på gymmet, där jag känt mig alltmer rastlös det senaste.
För 3,5 år sen när jag fick jobbet på gymmet så kom det som en skänk från ovan. Mitt självförtroende professionellt sett var sjunket i botten efter några hårda omotiverade år med försök till masterstudier. Men jag fick plötsligt ett jobb som jag tyckte var lätt, som jag bemästrade och där jag kände att jag gjorde bra ifrån mig, något jag inte känt på ett tag. Tanken var väl egentligen att det skulle vara ett tillfälligt extrajobb, men när jag och S separerade så behövde jag få in mer pengar och gick upp i tid för att senare gå över till heltid.
Ungefär ett halvår senare började jag känna att nu var det här jobbet lite för lätt, och jag ville utvecklas mer. Men möjligheterna inom företaget var både få och utsatta för stenhård konkurrens, och efter några försök att få en annan tjänst gav jag upp. Jag hade ju åtminstone ett jobb, och ett ganska gött sådant där man inte behövde plocka disk eller torka bajs, och jag fick trots allt jobba med mitt stora intresse: träning. Det var en trygg anställning och jag borde vara tacksam. Samtidigt var det något som skavde.
Det var i somras som jag tack vare en vän till mig fick tillbaka lite pepp och studierna, som jag i princip förträngt på grund av de var så ångestfyllda, började locka igen. Jag har trots allt en kandidatexamen i fysik som jag investerat myyycket tid och pengar i, och det vore ju synd om den skulle gå helt bortslösad. Kanske skulle jag, som tidigare vart 100% inriktad på att bli akademiker och börja forska (en tanke som jag gett upp för länge sen av massor av skäl), trots allt trivas i industrin?
Jag blev alltmer sugen och började kolla runt lite på vilka jobb som låg ute. Vad för typ av kompetens sökte dom? Och i september började jag söka inom den tekniska branschen på allvar, samtidigt som jag började plugga igen. Och så var ekorrhjulet igång! Jobba heltid samtidigt som man pluggar på 50% och går på ca 2 arbetsintervjuer i veckan tär på en. Det tär på mig.
Och jag har inte kunnat säga något förrän nu, men det är därför jag vart så förbannat sliten och trött, och inte orkat träna eller blogga eller göra i princip något alls förutom att äta och sova. Det är känslan av att sitta fast, och att behöva ge mer än 100% för att komma loss, som gjort mig så stressad och som lett till att jag sovit dåligt, gått upp i vikt och tappad flåset. Känslan av att inte kunna pausa utan att tappa momentum och få börja om på ruta 1 liksom.
De senaste veckorna har jag verkligen känt att det gått för långt. Jag började glömma saker som jag lovat, kom för sent till jobbet för att jag glömde att vi ändrat schemat, och dubbelbokade mig på helgkvällarna. I söndags hade jag slutligen fått nog. Hade ett stort utbrott inför min kille om hur dum världen var som inte såg min potential, hur jag slösade bort min tid på massor av intervjuer bara för att tjänsten gick till någon med någon slumpmässig egenskap som dom hade lite mer av än mig, och hur jag ska ge upp och jobba i repan tills jag blir 75. Och dagen efter, i måndags, fick jag drömerbjudandet jag väntat på. Och igår skrev jag på anställningsavtal och lämnade in avskedsansökan till gymmet. Lättnaden. LÄTTNADEN.
Det är svårt att tänka sig en människa som är mer bekymmerslös än mig just nu. Går runt med ett konstant småflin och sov 10 timmar inatt och vaknade 8 minuter innan mitt alarm. Måste flera gånger om dagen gå och läsa mitt nya avtal för att verkligen fatta att det är sant. En del av mig hade liksom redan accepterat att jag aldrig kommer att bli något. Men den andra delen av mig visste att om jag bara höll ut så var det bara en tidsfråga. Och nu har det hänt.
I januari börjar mitt nya liv och jag räknar dagar, timmar, minuter tills jag får sätta tänderna i det nya projektet! Med detta så har jag också tagit beslutet att den här bloggen kommer att leva vidare, men fortsätta sin bana som det var tänkt från början: att vara en hobby och dagbok för mig där ni får följa mina äventyr, både inom träning och inom andra områden. Just nu känns livet bara 100% bra.
