För er som undrar så håller jag på och gör lite strukturella förändringar i bakgrunden här i bloggen och förbereder för framtida projekt. För er som skriver in min bloggadress direkt i fönstret är det ingen skillnad, men för er som klickar in på bloggen via länkar så kan det vara lite kaos tills jag fått ordning på omdirigeringen. Bara så ni vet, om ni undrar. Förhoppningsvis så löser jag detta snart…
Alltså hörni, det här är ganska så stort. En karriärdröm som går i uppfyllelse, faktiskt. Jag har nämligen blivit nominerad till Stora Influencerpriset som årets medlem i Influencers of Sweden. Alltså fattar ni. Den där lilla bruden som satt vid sin dator 2011 och scrollade avundsjukt igenom mingelbilderna från Blog Awards och tänkte “en dag ska jag vinna ett bloggpris och gå på fest”, den bruden får idag sin önskan uppfylld. Jag har visserligen inte vunnit (än!), men jag är ju inbjuden åtminstone.
Jag är nominerad tillsammans med mina grymma kollegor Sofia Bursjöö, Jennifer Sandström, Clara Toll och Fanny Lindkvist, och det känns ju ganska så mäktigt att bli placerad i samma kategori som de här företagsamma och kompetenta kvinnorna. Vi är nominerade för att vi på något sätt bidragit till branschen och nätverkets medlemmar under året, och just det är så himla fint, att vi uppmärksammas för att vi enar och delar med oss.
Extra viktigt känns det att vi håller ihop och hjälper varandra när mediastormen kring Influencers of Sweden går het. Om man inte är insatt i branschen kanske man inte har hört talas om det innan, men InoS har hamnat i siktlinjen för några av de stora influenceragenturerna, som riktar oklar kritik mot InoS för att de inte representerar dem tillräckligt mycket. Men vi medlemmar sluter såklart upp, för InoS är som vår fackförening, som går VÅRA ärenden, utan någon önskan om att tjäna pengar på oss. Det är faktiskt stor skillnad mot agenturerna, och InoS är så himla viktigt för oss enskilda influencers, och just därför känns det extra ärofyllt att uppmärksammas för att jag är med och håller samman nätverket. Jag är verkligen oerhört, oerhört smickrad.
Inlägget presenteras i samarbete med Rabble.se
Alltså, vi vet ju alla hur förbaskat svårt det kan vara att komma igång med träningen. Igen. Även en sådan som jag, som levt och andats träning under flera år, hamnar i svackor då jag för mitt liv inte kan se vad det var som var så himla kul med att bli svettig, trött och stel. Den där träningsmotivationen som jag jämt tjatar om är nyckfull, och tajmar man låg motivation med högt tempo på andra håll i livet så blir träningen lätt liggande. Samtidigt så vet jag ju innerst inne att det finns ingenting bättre än träning, både för hälsan och humöret.
Ett toppentips för att hitta tillbaka till glöden är att prova en ny träningsform, och liksom få ett miljöombyte. För dig som alltid vart ute och sprungit kanske det är stålet i gymmet som blir din nya passion, och för dig som tröttnat på squats kanske gruppträning kan ge ny dynamik åt träningen? I samarbete med appen Rabble.se skulle jag vilja tipsa er om ett grymt erbjudande, där du kan få prova på träning på Actic i 5 dagar, helt gratis!
Ladda bara ner appen och logga in, det är superenkelt! Jag loggade in med mitt facebookkonto med en enda knapptryckning. Sök på “actic” och hämta hem rabattkoden. Dra sedan iväg till närmsta Actic-anläggning (Finns över 118 anläggningar från norr till söder!) där du visar upp rabattkoden i kassan, och vips så har du fem dagar på dig att prova på hela deras sortiment av gym- och gruppträning. Själv funderar jag på att testa afro, ett pass till trummor som jag brukade köra förr på mitt gamla gym, men som de tog bort. Som jag saknar det, och satan vilken bra träning det är!
Jag vet hur svårt det kan vara att komma igång med träningen, jag har själv vart där tusen gånger. Men jag lovar att det är så himla, himla värt det! Man har så oerhört mycket att vinna på att gå från att inte träna till att bara träna lite grann. Kan man då hitta en träningsform som man verkligen gillar och njuter av så är chansen stor att man fortsätter, och på köpet ger sig själv flera år extra av god hälsa och livskvalitet. Så mitt råd är verkligen att testa. Jag menar i bästa fall hittar du din nya träningsfavorit, och i värsta fall fick du iallafall några gratis träningspass. Inte illa pinkat ändå va?
Just nu sitter jag och är väldigt fundersam kring det här med vikten. Under hela sommaren och förhösten har jag vägt mig kanske 5 gånger, mest för att hålla koll så att det inte ska skena iväg. Jag har inte fokuserat alls på vikten, tränar mindre än jag egentligen vill och ätit precis vad som fallit mig in. Men det har inte alls skenat iväg, snarare tvärtom! Just nu väger jag hela 10 (!!) kg mindre nu är jag gjorde i vintras! Då vägde jag in på 98 kilo, och imorse vägde jag 88,2 – en vikt som jag hållit relativt stadigt i en månad nu. Utan att anstränga mig det minsta.
Så vad är det som händer? Jag tror det är framförallt två viktiga faktorer som spelar in, varav den ena är mental och den andra är fysisk – men paradoxalt nog har ingen av dem direkt med mat att göra. Min viktuppgång har varit långsam. Tittar man i mina gamla matdagböcker så ser man ganska tydligt att det handlar om ca 1 – 2 kg per år. Jag har helt enkelt haft en livsstil som främjat viktuppgång. Men nu är det något som har ändrats. Jag ska försöka precisera vad.
Det är ingen slump att min allra högsta vikt någonsin var i februari-mars i våras. Det var bara veckor innan jag och S slutligen bröt upp, och ångesten och paniken över att känna ensamheten komma närmare, fysiskt, känslomässigt och ekonomiskt, var enorm. Jag stängde in mig och åt socker tills jag storknade. Jag var inte lycklig i ett förhållande, men jag var livrädd för att vara utan det. Sockret dämpade för stunden, men vikten sköt i höjden.
Nu är jag fri. Jag har en riktigt fin vänskapsrelation med S, har tagit upp umgänget med mina gamla vänner igen, och skaffar nya på löpande band. Jag får vara mig själv igen, vara utåtriktad och social och inte känna ansvar för hur en annan människa påverkas av mina val. Jag är mycket hellre ute och spelar spel, festar, tränar, går på dejt eller kollar film med andra människor än att isolera mig hemma med chips och pepsi max, och det har verkligen gjort mycket för vikten. De få gånger jag tar en hemmakväll så blir hälften av godiset över. Jag kan inte ens förmå mig rent fysiskt att äta så mycket skit som jag gjorde då.
Jag har jobbat väldigt mycket hela sommaren. Det var visserligen bara 3 veckor sedan jag fick 100% men innan dess låg jag på ett snitt på 80% ändå, för jag jobbade så mycket mertid. Och mitt arbete är inget stillasittande kontorsjobb. Jag sitter ner kanske 30 minuter om dagen, när jag äter lunch. Annars står jag i receptionen eller går runt i gymmet. Jag går dessutom mycket i mitt närområdet, både till bussar och spårvagnar, till affärer och matstället. Jag bränner ungefär 3000 kcal om dagen, plus träning!
Jag äter dessutom mer regelbundet, lunch klockan 14 och middag klockan 20. Mer än så behövs inte. Och då kan jag äta riktigt rejäla portioner som gör mig mätt och nöjd utan att stiga över mitt dagliga energibehov. En pizza är inga problem. En trevlig bieffekt av det är att jag inte är det minsta sugen på “något gott” på kvällarna. Jag är proppmätt och nöjd, och klarar mig riktigt bra på att äta bara vanlig mat (som jag visserligen sällan lagar själv, men har ett fint utbud av vettiga takeawayställen). Det är spontan periodisk fasta i ett nötskal, och det passar mig och min livsstil som handen i handsken.
Så med dessa två insikter så kan jag konstatera att jag nog inte är sockerberoende trots allt. Jag har inte haft problem med socker på många månader, utan det var helt enkelt ett riskbruk som symptom på ångest. Även min aptit har stabiliserat sig, och det är troligtvis helt och hållet på grund av den enorma mängden vardagsmotion jag får. Vi är inte gjorda för att sitta still, och det har aldrig varit så tydligt för mig som nu. Kroppen kan inte hantera kombinationen normal aptit + onormalt lågt energibehov. Den går i baklås och vi äter både fel och för mycket, vilket ger hormonella obalanser och så är onda cirkeln igång. Jag känner inte det minsta behov av att äta fastän jag inte är hungrig längre, och det är som om kroppen fått en aha-upplevelse, insett att den faktiskt väger för mycket och är på väg att krypa ner till en normal setpoint igen, nu när jag rör på mig tillräckligt.
Men det absolut bästa är att nu när jag vet att bara jag går till jobbet, äter min mat och fortsätter ha kul på fritiden så sköter kroppen resten. Jag går INTE upp i vikt, och jag lever INTE på ett ohållbart sätt. Jag har helt släppt viktstressen och har aldrig dåligt samvete för något jag äter längre. Inte blir det sämre av att jag påverkats positivt av bodypositivity-rörelsen och känner mig oerhört sexig, stark och snygg, och får massor av bekräftelse för både min kropp och min person. Pengarna rullar in, jag har ett fast boende och livet är i allmänhet ganska så ordnat. Och vi vet ju vid det här laget att den absolut största boven vid oönskad viktuppgång är stress. Det är helt enkelt en god cirkel som kickat igång här!
Så nu återstår att se hur det här kommer fortskrida. Självklart förstår jag att jag inte äter optimalt ur en hälsosynpunkt. Det blir dessutom en del alkohol på helgerna, och den hemlagade maten lyser med sin frånvaro. Men jag tänker inte rusha på förändringarna. Jag tänker fortsätta äta för att jag är hungrig, och inte ersätta social kontakt med socker. Och om jag kan behålla den här känslan och kroppen stannar på, säg 80 kilo, ja då kanske det är där det är meningen att jag ska vara. Vilken underbar känsla det är att för första gången någonsin känna den första gnistan av verklig acceptans för sin egen kropp.
Det har vart minst sagt motigt det senaste om man säger så. Först så kraschar datorn, alla bilder hamnar i lås och jag tappar totalt inspirationen att göra någonting kreativt. Sedan kraschar hemsidan, och bloggen går inte att komma åt. Och så till råga på allt så tappar jag min splitternya telefon, inklusive plånbok, på buss-jäveln. Isolerad från omvärlden låg jag hemma en kväll och hade ångest och tyckte synd om mig själv, men sedan verkade det plötsligt som om good karma slog till.
Mobilen hittade jag dagen efter när jag plankat in till hittegodscentralen (utan att åka fast) och den var både hel, ren och komplett! Bloggen kom igång igen (visade sig att jag bara glömt betala för domänen….. haha!) och som ett mirakel så startade datorn som om ingenting har hänt! Så trots att jag är jäkligt försiktig med den nu och har säkerhetskopierat allt, så går den faktiskt att använda. Som mina datorkunniga vänner påpekat så handlar det förmodligen om brist på RAM i kombination med överhettning. Inte köra för tunga program, avinstallera Chrome och nu är den good to go! Sparar fortfarande till en ny dock, denna är fortfarande 7 år och helt klart inne på sista refrängen.
Men summa summarum: jag har återigen tillgång till mitt material för blogg, företag och annat skoj, och känner att jag fick lite peppen tillbaka. Att blogga är precis som att träna – när man inte gör det så saknar man det lite, men inte tillräckligt för att orka göra det. Men när man väl kommer igång och tar sig förbi de första passen/inläggen så kan man inte sluta! Att blogga och träna är ju ändå typ det bästa som finns.
Igår började jag på mitt nya jobb. Jag jobbar fortfarande kvar på samma gymkedja, men har gått upp från 40% till 100% och fått en mycket tuffare anläggning att sköta. Första dagen sålde jag 14 gymavtal, vilket är vad jag sålde på en genomsnittlig månad på det gamla stället. Det var verkligen full rulle, haha! Men samtidigt känner jag den där pyrande höstpeppen och vill ta tag i och fixa saker NU NU NU!
Jag har typ aldrig haft så här hög arbetsmoral i hela mitt liv. Och den har liksom hållit i sig ett bra tag nu, och bara växer. Jag tror det är en kombination av ett trängande behov av pengar (har en hyra som måste betalas och en dator som måste sparas till, samt en hel del inköp som behöver göras i lägenheten) och vetskapen att det finns karriärmöjligheter för mig, och att det leder någonstans och inte bara in i serviceträsket. En dröm jag har är ju att öppna en egen träningsanläggning, och vad är inte bättre övning än det här?! Lägg till detta att jag inte har något kärleksförhållande att underhålla, ingen familj som tar tid och vänner som är nästan lika upptagna som jag så är det här ett gyllene tillfälle att begrava sig i jobb.
Mitt enda dåliga samvete just nu är min egen träning och den här bloggen. Det har inte blivit många kvalitativa pass i augusti, mest promenader, och då blir det också automatiskt svårare att hitta blogginspirationen. Å andra sidan så har jag ett ganska så fysiskt jobb, och 8 timmar där är ingen barnlek. Om vi ser till vardagsmotionen så skulle jag tippa på att jag hamnar väldigt högt jämfört med snittet, vilket gynnar min hälsa och såklart även min viktnedgång (även om vågen legat nedpackad på okänd plats i typ en månad nu…). Men säga vad man vill om hälsoeffekterna av vardagsmotion, men den ger inte det där underbara endofrinruset som riktig träning ger. Så idag mina vänner, idag är det jag som tar mig ut på första riktiga löprundan i skogen sedan flytten. Efter jobbet då.
PS. Förlåt för gamla bilder, men ska försöka föra över filerna från min crashade dator till min lånelaptop så fort jag hittat min externa hårddisk i flyttkaoset…
Ni som följer mig på instagram och facebook har förmodligen redan förstått varför det vart så tyst här under veckan. Min dator, min kära gamla iMac, bestämde sig slutligen för att lägga ner. Den är iofs 6 år gammal, och jag har gått i köpa-ny-dator-tankar sedan förra hösten. Men det har liksom inte blivit av, eftersom den fortfarande funkat. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte hade det här på känn.
Samtidigt som datorn har kraschat så lever jag också återigen i ett provisoriskt flyttkaos. Jag har inga möbler förutom en skranglig liten lånesäng, och inte hälften av mina grejer. Jag lever så att säga fortfarande ur en himla resväska fast jag bor i min nya lägenhet. Förhoppningsvis så ändras detta nästa söndag då vi ska hämta grejerna som stått i förråd över sommaren. Och jag är omåttligt taggad på att sätta igång och fixa här i lägenheten. Det är ingen som bott här på typ 30 år så är en del att göra om man säger så.
Och för att göra saker ännu mer kaotiska så byter jag jobb nu i veckan. Jag går från 40% till 100% på gymmet eftersom jag fått ett vikariat, och ska därmed också byta anläggning. Därför har jag upplärning med min efterträdare den här veckan, vilket är skitkul med mentalt utmattande, och nästa vecka är det jag som kastas in på en av regionens mest tättbefolkade anläggningar. Hjärnan blir minst sagt utmanad just nu.
Och så drar ju löpargruppen igång den 5e september! Det finns några platser kvar fortfarande, så har du inte anmält dig än så är det hög tid nu. Anmäler dig gör du här, eller så kanske du vill tipsa någon av dina vänner, släktingar eller kollegor? All vinst kommer att gå till en ny bloggdator! Det känns ändå bra att begrava sig i jobb just nu. Under sommaren har jag fått social stimulans så det räcker och blir över, och just nu är siktet helt inställt på att spara så mycket som möjligt så fort som möjligt för att kunna köpa en ny dator och fortsätta framåt med företaget och bloggen. Så lätt blir ni liksom inte av med mig!
Få känslor är så tillfredsställande som när man känner att man verkligen behärskar någonting. Som exempelvis jag och lugn skogslöpning. Jag kan springa i timmar på grusvägarna i Skatås och lyssna på poddar, filosofera och tänka att jag har det så himla bra här i livet. När jag är där ute så är jag såpass långt in i min comfortzone att jag tom valt att starta verksamhet och börja lära ut hur man gör. Jag känner mig trygg med grus under fötterna och träd på båda sidor, och jag vet liksom vart jag har mig själv, vad som krävs och vilka belöningarna är. Men under sommaren här i Masthugget har jag blivit nybörjare på nytt. Det här med stadslöpning har varit ett nytt koncept för mig, och plötsligt kastas jag ut ur comfortzonen och ner på asfalten, utsatt och osäker.
Ta det här med att springa bland folk exempelvis. I skogen så möter man då och då en enskild löpare, springer om en farbror som är ute med sin hund, eller springer förbi något litet gäng som har picnic vid Delsjön. Men den absoluta majoriteten av tiden är det bara jag och skogen, och dunket från mina rytmiska steg avbryts endast av vinden som blåser och fåglar som sjunger. Men i stan å andra sidan är det fullt av folk. Man får räkna med att man aldrig är helt och hållet ensam; det är alltid någon som ser. Att konstant ha blickar på sig när man rättar till tröjan över magvalken, eller tightsen åker ner, det är oerhört jobbigt. Och jag påminns om hur jag kände det i början av min löparkarriär, när jag helst inte ville bli sedd alls.
“Att konstant ha blickar på sig när man rättar till tröjan över magvalken, eller tightsen åker ner, det är oerhört jobbigt.”
Det kräver jobb och närvaro att försöka överkomma det här, och det är verkligen nyttigt att påminnas om hur många av er där ute känner, för jag vet att folks dömande blickar är en väldigt stor anledning till att många inte vågar prova på löpning. Men just detta sporrar mig ännu mer, för när jag kommer dundrande där i mina minishorts med låren dallrande och sport-bh:n gör valkar i ryggen så tänker jag att varje blick jag får är ett steg närmare en träningskultur där alla kroppar får synas. Jag är mer än gärna en nagel i ögat på de som tycker att bara smala människor får träna offentligt. Och ni som är som jag kanske, kanske blir inspirerade att själva våga er ut. Ju fler av oss som syns i träningssammanhang, desto mindre blir tröskeln för att själv börja träna, och desto fler får chansen att upptäcka ur satans underbart det är att springa.
Men även själva löpningen påverkas av stan. Jag är ju van att hitta en mysig lunk och lyssna endast på benen och Runkeeper, hålla farten genom hela passet och inte ta ut mig för hårt. Men stan är full av rödljus, korsningar och backar. Det går inte att hitta någon lunk, utan man måste hela tiden hålla fokus, vilket gör att 1 km känns som 3. I stan med allas blickar på sig så är det också som om jag vill kompensera för min “o-löpiga” kropp genom att åtminstone springa sjukt fort. Och asfalten ger en helt annan studs i stegen, och jag fullkomligt flyger fram, bränner ut mig efter några kilometer och får snopet powerwalka hem. Så det här med att vara en sådan som är tjock OCH joggar långsamt bland välklädda vinthundar i Slottsskogen är också en stor mental utmaning som kastar tillbaka mig ner på nybörjarnivå.
Men jag jobbar på det. Och nu när jag flyttar tillbaka till skogen så kommer jag nog faktiskt försöka att ta mig in till stan då och då, dels för att utmana mig själv men också för att få känna på hur det är att vara nybörjare och osäker. För är det något som jag aldrig vill glömma så är det just det, den dagen kommer jag sluta att vara en bra coach för mina löpargrupper. Oavsett hur långt man kommer så får man aldrig glömma vart man startade, för det är där mina deltagare är när de söker sig till mig. Så jag tänker göra mitt bästa för att hela tiden gå utanför komfortzonen och låta mig själv vara nybörjare ibland, både för min, mina läsares och mina kunders skull.
Inlägget innehåller reklam för mina löpargrupper
Datumet för höstens första löpargrupp är satt, och vi drar igång tisdagen den 5e september klockan 20.30 i Skatås motionscentrum, Göteborg. Mitt koncept “Lär dig springa” riktar sig till totala nybörjare, sådana som kanske inte tror att de kan springa eller inte vågar för att de inte tycker att de passar in bland “riktiga” löpare. Första gruppen blev en succé, och jag har fått mängder med fin feedback från deltagarna och vi har verkligen njutit av löpningen tillsammans i sommar!
Kursen innehåller tio pass där vi provar på alltifrån styrketräning med gummiband, löpskolning, intervaller, trail och backlöpning både uppför och nedför, och eftersom vi kör i små grupper så finns det stora möjligheter att anpassa till deltagarna och er dagsform. Om du läst min blogg ett tag och gått runt och tänkt att du också önskar att du kunde springa så är det här din chans att prova. Jag ger 110% för att peppa och motivera er till att hitta självförtroende i spåret och kanske tom börja tycka om löpning, för det är verkligen världens härligaste motionsform och är toppen för både kroppen och huvudet. Sedan jag själv började springa för 3 år sedan har jag verkligen insett hur mycket en löprunda kan göra för alla delar av livet: jag sover bättre, tänker klarare och blir allmänt gladare. Mitt mål är att du också ska få uppleva den känslan.
Det är så många förändringar på G i mitt liv att jag inte vet om det är värt att försöka etablera några rutiner eller inte än. I slutet av den här veckan får jag äääntligen nyckeln till min nya lägenhet, och då är det flyttkaos som gäller återigen! Det ska bli fantastiskt kul, för fasen vad jag är trött på att leva så här provisoriskt utan tillgång till alla mina saker. Jag måste dock säga att det har vart lärorikt att leva med en begränsad garderob, kanske skriver mer om det i ett annat inlägg, hehe.
Jag har dessutom fått ett heltidsvikariat på jobbet, så om två veckor har jag upplärning med min efterträdare och sedan går jag över på heltid och får ta över ett helt nytt gym. Det ska verkligen bli superkul, men det kommer bli en väldigt stor omställning för mig. Men även om det kommer kännas som om jag jobbar jämt så kommer jag slippa hoppa in på lördagar, jag kommer slippa att jaga extratimmar och stressa för att få upp lönen till något jag kan leva på, och jag kan i lugn och ro gå hem från jobbet och göra precis vad jag vill på min lediga tid. Det kommer förmodligen bli att jobba mer, eftersom fler löpargrupper är på g och jag står som reserv på en distansutbildning…
I övrigt så kände jag igårkväll att hösten är på ingång. Efter en 6 dagar lång arbetsvecka så var jag ute och dansade i typ 4 – 5 timmar i lördags, är fortfarande stel haha. Latade mig hela gårdagen förutom en maskin tvätt, men på kvällen blev jag rastlös och tog en rekordsnabb powerwalk. Jag insåg dessutom att de spärrat av stora delar av Slottsskogen för Way out West, så istället för min vanliga runda fick jag gå runt hela skiten, och skrapade ihop över 5,5 km. Och luften var sådär ljum och blåsig som den bara är när marken är varm men luften är sval. Typical sensommar/förhöst, och jag kände hur jag fylldes av pepp.
Den här tiden på året är vanligtvis fylld till brädden av aktiviteter. Jag har engagerat mig i naturvetarsektionens mottagning i 10 år (!) och trots att jag inte längre har någon aktiv del i den så kommer jag nog ändå svänga förbi och hälsa på alla gamla vänner någon dag. Nystarter i skolan, på jobbet och privat hör liksom årstiden till, och jag blir motiverad och handlingskraftig av bara tanken. Så jag räknar med en lite kaosartad augusti månad på alla plan, och sedan i september ska jag ta hösten med storm!