Idag, mina vänner, är dagen då jag genomförde mitt första riktiga långpass på marathonprogrammet! Sista passet på femte veckan var tänkt att bli en lugn runda på ca 9 kilometer, men som vanligt så blev det ju inte som man tänkt sig. Eftersom jag inte sprungit över milen sedan Göteborgsvarvet förra året så har jag inget bra perspektiv på hur långa rundorna är från mitt nya hem, så det fick bli lite på känn. Men redan första kilometern kände jag att det här kommer att bli jobbigt.
Jag hade tänkt springa längst Skatås-milen och sedan svänga av lite tidigare hem, men hade helt glömt bort hur satans backig den rundan är. Jag har hittills valt att springa sträckor som är relativt platta, för att kunna köra på lite och få upp farten. Men nu märktes det att backträningen hamnat efter för oj vad jobbigt det blev. Och inte blev det bättre av att temperaturen redan var en bra bit över 20 grader och jag hade inte tagit med mig något vatten.
Efter 3 kilometer insåg jag att det här kommer aldrig att gå. Så jag gjorde något jag i princip aldrig gör annars: jag saktade in och började gå istället. Först så kändes det som ett stort, stort misslyckande. Jag har ju gjort en grej av att jag aldrig går under mina löppass! Men eftersom dagens pass skulle vara just ett långpass, och powerwalk i den kuperade terrängen och brännande solen var mer än jobbigt nog, så valde jag ändå att fortsätta. Det är trots allt inte snabbhet jag tränar nu utan uthållighet. Jag kan inte ta i för mycket för då får man inte den fysiska respons i kroppen som just långpassen ska ge.
Så i ungefär 5 kilometer knegade jag vidare, upp och ner i backarna, och blandade upp med små snuttar av jogg när andan föll på. Och på så sätt tog jag mig runt hela den tänkta sträckan, och plötsligt stod GPS:en på 9 kilometer. Men jag var inte hemma än. Jag visste också då samtidigt att jag nu stod på banans högsta punkt och härifrån är det bara medlut hela vägen hem. Så vid 9 km började jag jogga igen och med tunga ben så rullade jag ner för backen och hela vägen hem.
Det slutade på totalt 11,3 km, 2 km längre än planerat, men jag är ändå rätt så nöjd. Jag tog mig runt hela vägen trots att jag fick gå bitar av den, och jag gjorde det utan att åtminstone stanna och vila utan jag traskade på. Passet blev totalt 1 timma och 44 minuter långt, och kvalificerar sig därmed som mitt första riktiga långpass (över 90 minuter). Även om passet inte riktigt blev som jag tänkt mig så tror jag ändå att jag fick ut det jag ville av det, nämligen ökad uthållighet i framförallt benen. Och då måste man ju ändå säga att det var ett lyckat pass, eller hur?
