lifestyle

Äntligen kan jag berätta för er!

Vänner, det bubblar i mig av lycka. Från att ha suttit i söndags och gråtit vid matbordet så är jag idag världens absolut lyckligaste. Och äntligen så kan jag berätta varför min höst har sett ut som den har sett ut. Det är nämligen så att jag har skrivit på ett nytt anställningskontrakt som konsult på ett av Sveriges karriärföretag, och börjar mitt första uppdrag på Volvo IT i januari. I och med det så lämnar jag också mitt jobb i receptionen på gymmet, där jag känt mig alltmer rastlös det senaste.

För 3,5 år sen när jag fick jobbet på gymmet så kom det som en skänk från ovan. Mitt självförtroende professionellt sett var sjunket i botten efter några hårda omotiverade år med försök till masterstudier. Men jag fick plötsligt ett jobb som jag tyckte var lätt, som jag bemästrade och där jag kände att jag gjorde bra ifrån mig, något jag inte känt på ett tag. Tanken var väl egentligen att det skulle vara ett tillfälligt extrajobb, men när jag och S separerade så behövde jag få in mer pengar och gick upp i tid för att senare gå över till heltid.

Ungefär ett halvår senare började jag känna att nu var det här jobbet lite för lätt, och jag ville utvecklas mer. Men möjligheterna inom företaget var både få och utsatta för stenhård konkurrens, och efter några försök att få en annan tjänst gav jag upp. Jag hade ju åtminstone ett jobb, och ett ganska gött sådant där man inte behövde plocka disk eller torka bajs, och jag fick trots allt jobba med mitt stora intresse: träning. Det var en trygg anställning och jag borde vara tacksam. Samtidigt var det något som skavde.

Det var i somras som jag tack vare en vän till mig fick tillbaka lite pepp och studierna, som jag i princip förträngt på grund av de var så ångestfyllda, började locka igen. Jag har trots allt en kandidatexamen i fysik som jag investerat myyycket tid och pengar i, och det vore ju synd om den skulle gå helt bortslösad. Kanske skulle jag, som tidigare vart 100% inriktad på att bli akademiker och börja forska (en tanke som jag gett upp för länge sen av massor av skäl), trots allt trivas i industrin?

Jag blev alltmer sugen och började kolla runt lite på vilka jobb som låg ute. Vad för typ av kompetens sökte dom? Och i september började jag söka inom den tekniska branschen på allvar, samtidigt som jag började plugga igen. Och så var ekorrhjulet igång! Jobba heltid samtidigt som man pluggar på 50% och går på ca 2 arbetsintervjuer i veckan tär på en. Det tär på mig.

Och jag har inte kunnat säga något förrän nu, men det är därför jag vart så förbannat sliten och trött, och inte orkat träna eller blogga eller göra i princip något alls förutom att äta och sova. Det är känslan av att sitta fast, och att behöva ge mer än 100% för att komma loss, som gjort mig så stressad och som lett till att jag sovit dåligt, gått upp i vikt och tappad flåset. Känslan av att inte kunna pausa utan att tappa momentum och få börja om på ruta 1 liksom.

De senaste veckorna har jag verkligen känt att det gått för långt. Jag började glömma saker som jag lovat, kom för sent till jobbet för att jag glömde att vi ändrat schemat, och dubbelbokade mig på helgkvällarna. I söndags hade jag slutligen fått nog. Hade ett stort utbrott inför min kille om hur dum världen var som inte såg min potential, hur jag slösade bort min tid på massor av intervjuer bara för att tjänsten gick till någon med någon slumpmässig egenskap som dom hade lite mer av än mig, och hur jag ska ge upp och jobba i repan tills jag blir 75. Och dagen efter, i måndags, fick jag drömerbjudandet jag väntat på. Och igår skrev jag på anställningsavtal och lämnade in avskedsansökan till gymmet. Lättnaden. LÄTTNADEN.

Det är svårt att tänka sig en människa som är mer bekymmerslös än mig just nu. Går runt med ett konstant småflin och sov 10 timmar inatt och vaknade 8 minuter innan mitt alarm. Måste flera gånger om dagen gå och läsa mitt nya avtal för att verkligen fatta att det är sant. En del av mig hade liksom redan accepterat att jag aldrig kommer att bli något. Men den andra delen av mig visste att om jag bara höll ut så var det bara en tidsfråga. Och nu har det hänt.

I januari börjar mitt nya liv och jag räknar dagar, timmar, minuter tills jag får sätta tänderna i det nya projektet! Med detta så har jag också tagit beslutet att den här bloggen kommer att leva vidare, men fortsätta sin bana som det var tänkt från början: att vara en hobby och dagbok för mig där ni får följa mina äventyr, både inom träning och inom andra områden. Just nu känns livet bara 100% bra.

fitness

Ett inlägg från i måndags

Det här inlägget skulle egentligen ha publicerats i måndags, men av flera anledningar så valde jag att vänta med det. Det har varit oräkneliga omstarter det senaste, och jag ville helt enkelt vänta och se om jag skulle kunna få till den här veckan innan jag lovade er en massa. Men det är nu fredag och det har faktiskt gått bra. Inte på långa vägar perfekt, men jag lyckas hålla mig till min plan till ca 80%, vilket är en ganska så stor förbättring från att det går utför redan på måndag eftermiddag.

Som sagt så har veckan verkligen inte varit perfekt, men jag kommer på mig själv med att göra små enkla val som underlättar för mig, samtidigt som jag ger efter inför mina cravings när de kommer. Och hittills så har det fungerat över förväntan. Jag har redan gått ner 1,9 kg, men nu är det helg och vi får se hur det ska gå. Men jag tänker fortsätta på banan utan förbud helgen igenom, och så ger jag er en rapport på måndag igen. Då tänkte jag att ni ska få snoka lite i min matdagbok, oavsett hur viktresultatet blev.

  • Vikt: 100,0 kg
  • BMI: 35,0 (fetma grad 2)
  • Midjemått: 102,5 cm (bukfetma)
  • Midja/höftkvot: 0,83 (bukfetma)
  • Kroppsfett: 48,7% (fetma)

Detta är alltså värdena så som de såg ut i måndags. Jag mäter alltid flera olika parametrar samt tar kort på hela kroppen framifrån, bakifrån och från sidan. Det råder liksom ingen tvekan om att jag är överviktig oavsett vilken av parametrarna man tittar på. Men det är den sammanlagda bilden som är viktig för min viktresa, och därför tycker jag det är viktigt att inte haka upp sig enbart på vikten, eller enbart på foton. Jag som gillar siffror och statistik tycker ju dessutom att det är ganska kul, och så är det ju alltid någonstans man förbättrar sig även om de andra siffrorna står still.

Nu ska jag iväg och hjälpa en vän att flytta, och sedan ska jag hem till F där jag tar helg och ska mysa ner mig i soffan. Imorgon har vi återträff med min gamla studentförening, och det är fest hela dagen. Dessutom har jag en beställning att hämta ut inför nästa helg, då jag har den årliga julölsprovningen hemma hos mig. Utöver det så händer det en massa roligheter framöver som kommer bli en utmaning både stressmässigt och viktmässigt, men det är ju typ sånt här jag lever för, och jag blir varm och glad i hela kroppen av att tänka på det. Btw så snöar det här i Göteborg idag! Årets första snö!

Med det sagt så tänker jag att nu tar jag helg, och önskar er en fortsatt härlig Black Friday!

 

style

Det bästa BLACK FRIDAY-tipset

Foto: Sebastian Thorsson

 

Tjena, hur mår ni? Själv är jag glad att jag har en kort vecka den här veckan, för gudarna ska veta att jag behöver en lång, lugn helg. De senaste veckorna har vart fyllda med diverse roligheter, som visserligen har varit helt fantastiska, men i kombination med jobb och plugg så dränerar de mig på energi. Jag har knappt sett min kille på två veckor, så ska ta det lugnt och umgås med honom imorgon. Kanske drar iväg en beställning på något också, när det ändå är Black Friday och allt.

På tal om Black Friday så har Stronger en grym BF-rea! Mina tights på bilden kostar till exemeplvis bara 499 kr på rean, och dom har MASSVIS med snyggt! Typ denna. Och denna och denna. DÖR! Hett tips till er som vill investera i nya träningskläder men har gått runt och tänkt att Stronger’s tights är lite för dyra. Passa på nu! Jag har storlek M på bilden, men L hade också passat. Och storlekarna går upp till XL så visst finns det för de flesta kroppsformer. Bara ett litet torsdagstips så där.

fitness

Lördagstankar om mens och träningsvärk

Foto: Sebastian Thorsson

 

Jag tänkte att jag skulle ta och dela med mig av lite lördagstankar men huvudet är helt tomt. Nåja, det är sådant som händer. Jag kan iallafall meddela att jag trots en riktig dunderförkylning (den fjärde i ordningen den här hösten) för ett par veckor sen iallafall har fått till några träningspass.

I onsdags så var jag på Bodypump efter jobbet. Hade haft möte sen klockan 9, vart på språng på företagsevent och sedan jobbat i receptionen, och till råga på det ätit högst tveksam mat hela dagen. När passet började 18.45 var jag mitt i sockerdippen, men jag genomförde hela passet, varenda repetition i alla övningar även om det var med påtaglig brist på entusiasm. Och sen i duschen så märkte jag att lingonveckan var här. Inte konstigt att passet gick segt, haha! Nu i efterhand är jag väldigt nöjd med att jag tog mig igenom passet.

Jag känner också att träningsvärken som jag brukar få i baksida lår efter Bodypump inte är lika intensiv som vanligt. Pessimisten hade sagt att det var för att passet blev så dåligt, men optimisten i mig hävdar bestämt att det är för att jag det senaste har gjort massor av utfall och raka marklyft för att aktivera mina baksidor. Jag brukar försöka få ihop 50 stycken utfall med kroppsvikt på varje sida under en dag i recpetionen. Oftast lyckas jag inte, men det blir iallafall några varje dag. Steg 1 mot att få en “bula” på baksida lår och kunna styrketräna utan att det förstör löpningen dagen efter!

lifestyle

Varför kan jag inte få vara 25 om jag vill?

Foto: Sebastian Thorsson

 

Livet har verkligen gått upp och ner den här hösten. I ena sekunden vet jag exakt vad jag vill göra med mitt liv, och i nästa stund kastas jag mellan hopp och förtvivlan i framtidsångest. Jag har vart så himla inställd på att få min lägenhet och kunna landa lite, men nu har jag redan börjat oroa mig för hur nästa steg ska se ut.

Jag lyssnade på P3 dokumentär om hivmannen häromdagen och han bytte ju identitet hur många gånger som helst. Jag funderade på vad jag skulle göra om jag fick börja om och skriva om min identitet efter eget tycke. Jag insåg att om folk hade trott att jag var 25 istället så hade jag plötsligt köpt mig själv 5 extra år, vilket är helt absurt för jag kommer ju leva lika länge oavsett vad papprena säger. Men de där 5 åren innan 30 är så viktiga, och jag skulle gärna göra om dem om jag kunde, fast kanske lite annorlunda.

Om något så ledde det här till insikten om att åldern verkligen bara är en siffra, för jag känner mig inte gammal biologiskt sett, och jag får fortfarande visa leg på apoteket. Hade världen trott att jag var fem år yngre hade jag vart mycket lugnare i själen. Det känns som samhällets krav på en 30-åring är så mycket större än på en 25-åring. Jag har ju precis blivit vuxen och jag måste redan fundera på svåra saker som familj, köpa hus och pensionsspara, och jag känner mig inte alls förberedd.

Men om det bara är åldern i passet som avgör vilka krav jag har på mig själv, och jag själv lika gärna kan vänta 5 eller 10 år med allt det där, varför kan jag inte bara göra det då? Vad är det för fel med att skaffa barn när man är 40, om man inte är redo när man är 35? Vad är det egentligen för fel med att jobba till man är 75 om kroppen och hjärnan tillåter? Varför kan man inte bara intala omgivningen om att man är yngre än pappret, om man har kapacitet att bevisa det IRL? Kan jag inte bara få låtsas att jag är 25 och bli gammal på mina egna villkor? Eller blir man någonsin redo?

fitness

Vikten har stabiliserat sig

Det har nu gått några veckor sedan jag vägde mig sist, och vikten verkar ha stabiliserat sig. Jag kämpar hela tiden för att hitta balansen mellan livets olika delar, och jag måste säga att träningen hjälper mig enormt. Den hjälper mig att släppa prestationsångesten och lita på processen. Jag är helt och fullt övertygad om att så länge jag gör mina pass och följer mitt träningsprogram så kommer resultaten att komma. Vissa säger att man sålt in träning som ett mirakelmedel som botar allt, men för mig är det faktiskt lite så. Träning botar inte bara trötthet och kroppsnoja, det botar dessutom dålig sömn, jobbstress och bloggtorka. Helt amazing egentligen.

 

  • Vikt: 98,9 kg
  • BMI: 34,6 (-0,4)
  • Midjemått: 99,5 cm (-3 cm)
  • Midja/höftkvot: 0,81 (-0,2)
  • Kroppsfett: 48,5% (-0,6%)

 

Och sen när stressen minskar så kommer viktminskningen som ett brev på posten. Det börjar bli allt mer uppenbart hur starkt kopplad mig vikt är till min stressnivå. 1,1 kilo ner sen senaste vägningen för en månad sen utan att egentligen ha gått på någon diet eller räknat kcal ser jag ändå som ett bra tecken, även om jag såklart önskat att det vore mer. Men nu ska jag inte hetsa iväg, utan alla framsteg är bra framsteg. Som jag brukar tänka när jag är ute på en riktigt seg löprunda och vill gå: det finns ingenting som jag kan göra så att jag kommer fram fortare än att fortsätta göra exakt det jag gör just nu. Jag kommer aldrig komma fram fortare av att gå, och jag kommer aldrig att gå ner i vikt fortare än om jag följer planen och inte stressar upp mig. Jag ska försöka hålla kvar det här i huvudet under veckan.

fitness

Anmäld till lopp

Livet fortsätter att gå upp och ner i rasande fart. I ett försök att återfå energin så har jag sprungit några kilometer på löpbandet varje dag den här veckan, och bestämde mig idag på lunchen för att lägga några av mina surt förvärvade slantar på den hiskeligt dyra anmälningsavgiften till Göteborgsvarvet 2019. Jag minns känslan i våras, när jag ingenting hellre ville än att bara vara med och köra. Och den här gången ska jag vara med. Halvmaran är ingen distans som skrämmer mig längre.

I samma veva så anmälde jag mig också till Sylvesterloppet på nyårsafton. En mil känns som ett lagom projekt just nu. Jag fortfarande orimligt rädd för alla pass över 10 km, och några långpass lär det inte bli förrän till våren. Kanske någon lång powerwalk, men det är allt. Så en distans som jag kan förbättra genom att blanda intervaller, tröskelpass och lugna distansrundor på upp till 8 km känns helt rätt just nu. Jag känner ingen stress inför det, utan är faktiskt taggad. Jag behöver mer löpning i mitt liv.

Spara

style

Nytt i träningsgarderoben från Stronger

Stronger nya tights sportbh

Alltså drömmen har blivit sann. Jag är fullkomligt head over heals förälskad i klädmärket Stronger och vill ha alla deras tights. Speciellt deras highwaist-modell passar mina kurvor perfekt, sitter som en smäck och glider inte ner ens vid tuffa intervallpass. Lyckan när jag fick hem de här tre seten är därmed total.

Stronger träningskläder

Det blåa setet heter “Fjällbacka” är verkligen så fint så jag smäller av. Sommarblomster på babyblå bakgrund, hightwaistmodell på tightsen och urtagbara paddings i bh:n. Har redan test-tränat det och det håller definitivt för tunga knäböj. Du hittar tightsen här och bh:n här. Jag har storlek M men känner att dom är såpass stretchiga att jag lika gärna hade kunnat ha L. Det beror lite på hur tight man vill att dom sitter. Bh:n är lite mindre flexibel och där har jag också M, men tror nog att L kanske hade vart bättre för gymträning. M blir dock perfekt när jag ska ut och springa och inte vill att det skumpar.

Stronger Fjällbacka Tights

Det mittersta setet är Strongers klassiker och signatur-tights “Vietnam”. Jag har dreglat över dom i många år nu, men alltid tvekat eftersom jag är osäker på passformen, kvaliteten etc. Men nu är dom äntligen mina och jag kan glatt meddela att även dom har en hög midja som inte glider ner! Och så är dom så snygga med sitt härliga djungelmönster. Ångrar nu att jag inte skaffade dom tidigare. Här hittar du tightsen och här hittar du bh:n.

Stronger Vietnamn Tights

Det sista setet är röda “Monroe” och det är lite annorlunda i modellen. Tightsen är inte deras klassiska högmidje-variant och ska jag vara helt ärlig så gillar den den höga midjan mycket bättre. Monre-tightsen är mer som vanliga byxor brukar vara på mig: de visar lite för mycket därbak när man sitter eller böjer sig fram. Det kanske en större storlek kan lösa dock, men jag tror att jag håller mig till den höga midjan i fortsättningen. Tröjan däremot är hur skön som helst, och jag gillar det vågade träningsmodet med crop-tops och klara färger. Setet är från deras retro-kollektion och finns också i grönt och svart för den som är sugen. Men som sagt, har du lite mer kurvor så gå upp en storlek i tightsen för att inte riskera oönskade rörmokarklyftor. Du hittar tightsen här och toppen här!

Stronger Monroe Tights

Är det inte så att nya träningskläder verkligen kan sätta fart på träningsmotivationen? Jag vill träna NU NU NU men måste städa först. Men ska se till att boka in några roliga pass under nästa vecka.

Vilket set är din favorit, Fjällbacka, Vietnamn eller Monroe?

lifestyle

Ska jag slutföra min utbildning?

Idag är verkligen en sådan där perfekt dag. Jag sov tills jag vaknade utan alarmet, och vaknade upp till strålande sol och krispig höstluft. Jag spenderade först 2 timmar på morgonen med att betala räkningar och göra bokföringen i företaget, och sedan tog jag en promenad runt tjärnen. Det är samma tjärn som alltid, jag har inte flyttat så långt. En och en halv kilometer ungefär får jag gå genom villaområdet innan jag kommer ut på grusvägen, och visst blir rundan lite längre, men inte så att det inte går att vänja sig.

Med träningspodden i lurarna och solen i ögonen så blev jag nästan tårögd av hur mycket jag saknat det här och ledsen över att jag låter det gå allt för långt mellan gångerna. Det är nu över en månad minst sen jag var ute och njutpromenerade i naturen och jag får så dåligt samvete över att jag prioriterar att sitta inne och gör ingenting istället för det här. Jag mår ju så himla mycket bättre, och en sådan här promenad kan ge mig energi i dagar framöver.

Tanken på studier gnager

Och i samma veva så kommer livskrisen tillbaka. I våras sökte jag in till en utbildning i biomedicin på distans, för att jag helt enkelt ville ha mer kött på benen om jag ska jobba i hälsobranschen. Jag kom in och bestämde mig för att köra 100% studier och 100% jobb och företag bredvid, men det blev inte så, för jag började aldrig plugga. Istället har en längtan fötts till att gå tillbaka till mina rötter och slutföra den utbildning som jag påbörjade för exakt 10 år sedan, i samma veva som jag startade den här bloggen.

På dessa 10 år har det hänt extremt mycket, både upp och ner, och ni har bara sett en bråkdel av det här i bloggen. Jag har verkligen inte haft det lätt om man säger så, varken fysiskt, psykiskt, ekonomiskt eller känslomässigt. Det har varit mycket flyktbeteenden och leva för dagen, men någonstans inom mig har en längtan efter ett ordnat, regelbundet och harmoniskt liv börjat gro. Jag har börjat längta efter ett hus på landet, en bekväm bil, altan, gästrum och kanske tom en familj.

Jag har en kandidatexamen i Fysik som jag inte tagit ut, slut på CSN-veckor och jobbar just nu i ett serviceyrke som visserligen är ganska chill, men väldigt dåligt betalt. Jag har också ett företag som drar in lite småslantar, och flera oavslutade kurser på Universitetet där jag bara behöver skriva sluttentan för att få betyg. Jag vacklar just nu mellan om jag ska satsa på att försöka få klart min utbildning, ta ut examen, komplettera med kvällskurser och fortsätta min karriär fysiker, eller om jag ska sänka tempot och satsa på mitt företag som löpcoach och bloggare.

Hur vill jag att min framtid ska se ut?

Å enda sidan är fysik något jag brinner för, och jag har investerat väldigt mycket i den utbildningen av både tid och pengar. Men jag känner mig alltid så dum, för jag får verkligen kämpa för att hänga med. Jag hade det alldeles för lätt igenom hela grundskolan och gymnasiet och har urusel studieteknik och obefintlig disciplin. Kombinera det med noll tålamod så förstår du att jag inte är den som gärna sitter och pluggar dagarna igenom, trots att jag vet att jag är väldigt intelligent och förstår oftast allt på första försöket så fort någon visar mig. Men i samma veva som jag insåg att jag inte har tålamod nog att bli forskare, min livslånga dröm, så tappade jag totalt studiemotivationen och allt rann ut i sanden. Jag fastnade i jobbet jag har nu och har nu vart där i 3 år. Det är dags att komma vidare – mer hur?

Samtidigt som jag vet att jobba inom industrin som fysiker skulle kunna bli riktigt, riktigt roligt och ge tillräckligt med pengar för att kunna köpa allt jag drömt om, så fasar jag inför att jobba 8 – 17  och kanske pendlig på det. Då är det slut för gott på soliga förmiddagspromenader, vakna utan alarm och träna ett pass om dagen. Det är just dagar som den här idag som jag kommer att behöva ge upp. Men det är dock en vardag jag skulle kunna ha om jag fick mitt företag att gå runt så att jag kunde leva på det. Men jag känner mig alltför cynisk och analytisk för att kunna göra mig ett namn i den hurtfriska träningsbranschen, och då är frågan om jag någonsin kommer att få ekonomin till att köpa ett hus.

Så just nu sitter jag fast i en rävsax och det är dags att bestämma sig en gång för alla. Ska jag satsa på att göra klart min utbildning och förmodligen behöva lägga ner företag och bloggen eftersom det kommer att ta för mycket tid, eller ska jag satsa på att ha en vardag som känns behaglig, men för alltid behöva vända på varenda krona och missa mycket av den mentala stimulansen som kommer med ett tekniskt yrke. Det tycks inte finnas något mellanting, och jag känner mig helt enkelt extremt vilsen. Om ni nu undrar vad det är som gör att jag känner mig så stressad att jag behöva äta mig lugn appropå förra inlägget.

Spara

Spara

fitness

Stress har gett mig fetma grad 2

Jag har verkligen dragit mig för att skriva det här inlägget. Den senaste tidens stress har verkligen tärt på mig. Flytt, renovering, planering inför inflyttningsfest, nytt jobb, kaos i schemat och dessutom en kvällskurs, ångest över mina livsval och den gnagande känslan av att tiden håller på att rinna ut. Träningen har blivit sporadisk, och jag har i stunden försökt hålla emot min impuls att lugna nerverna med mat, men det har i ärlighetens namn gått åt helvete. Vågen har tickat upp flera kilo på bara ett par månader, och imorse nådde jag mardrömmen – det tresiffriga strecket. Vill inte ens säga det, men here we go. Skammen är total.

  •  Vikt: 100,0 kg
  • BMI: 35,0 (fetma grad 2)
  • Midjemått: 102,5 cm (bukfetma)
  • Midja/höftkvot: 0,83 (bukfetma)
  • Kroppsfett: 48,5% (fetma)

Jag har känt det på kläderna det sista, även mina bekväma jobbtights att smugit åt och glidit ner, jag känner mig klumpig och stel och för första gången har jag faktiskt börja känna av min vikt i fötter och knän. 100 pannor är MYCKET vikt att bära runt på när man har ett stående jobb. Jag har inte känt mig fin i några av mina kläder, inte ens mina vanliga go-to-plagg. Och jag skäms över att visa mig utan kläder inför min kille. Igår åt jag 20 bitar sushi till middag. Jag som vanligtvis äter 12. Det här funkar helt enkelt inte längre.

Jag vet allt för väl att en strikt plan inte fungerar, då jag tappar gnistan vid minsta motgång. Men jag måste göra något. Det är panik nu. Jag har så många delar i livet som är i förändring, att jag måste åtminstone kunna lita på att min hälsa är stabil. Jag är livrädd för vad mina värden är just nu, och jag känner mig helt enkelt fruktansvärt ohälsosam. Kroppen känns tung, huvudet känns tungt, och i stressen känns mat och godis som en trygg zon. Men det är det inte, snarare ett förrädiskt svart hål av misär och ångest.

Jag har också funderat på vad jag ska göra av den här bloggen. Jag har helt tappat lusten till skrivande det senaste, vilket är ett verkligt dåligt tecken. Kreativt skapande är ju ett av mina livselixir. Så jag bestämde mig för att från och med nu ska jag bara skriva när jag själv vill, och inte för att jag tycker att det behöver uppdateras. Bloggen firade 10 år i min frånvaro, och nu är det dags att gå tillbaka till rötterna. Den här bloggen kommer att vara min tränings- mat- och livsdagbok, inget annat. Här kommer det bli bara jag, utan prestation och krav på perfektion. Om jag börjar i bloggen kanske jag kan tänka likadant om mig själv så småningom.

Spara

Spara