lifestyle

Varför kan jag inte få vara 25 om jag vill?

Foto: Sebastian Thorsson

 

Livet har verkligen gått upp och ner den här hösten. I ena sekunden vet jag exakt vad jag vill göra med mitt liv, och i nästa stund kastas jag mellan hopp och förtvivlan i framtidsångest. Jag har vart så himla inställd på att få min lägenhet och kunna landa lite, men nu har jag redan börjat oroa mig för hur nästa steg ska se ut.

Jag lyssnade på P3 dokumentär om hivmannen häromdagen och han bytte ju identitet hur många gånger som helst. Jag funderade på vad jag skulle göra om jag fick börja om och skriva om min identitet efter eget tycke. Jag insåg att om folk hade trott att jag var 25 istället så hade jag plötsligt köpt mig själv 5 extra år, vilket är helt absurt för jag kommer ju leva lika länge oavsett vad papprena säger. Men de där 5 åren innan 30 är så viktiga, och jag skulle gärna göra om dem om jag kunde, fast kanske lite annorlunda.

Om något så ledde det här till insikten om att åldern verkligen bara är en siffra, för jag känner mig inte gammal biologiskt sett, och jag får fortfarande visa leg på apoteket. Hade världen trott att jag var fem år yngre hade jag vart mycket lugnare i själen. Det känns som samhällets krav på en 30-åring är så mycket större än på en 25-åring. Jag har ju precis blivit vuxen och jag måste redan fundera på svåra saker som familj, köpa hus och pensionsspara, och jag känner mig inte alls förberedd.

Men om det bara är åldern i passet som avgör vilka krav jag har på mig själv, och jag själv lika gärna kan vänta 5 eller 10 år med allt det där, varför kan jag inte bara göra det då? Vad är det för fel med att skaffa barn när man är 40, om man inte är redo när man är 35? Vad är det egentligen för fel med att jobba till man är 75 om kroppen och hjärnan tillåter? Varför kan man inte bara intala omgivningen om att man är yngre än pappret, om man har kapacitet att bevisa det IRL? Kan jag inte bara få låtsas att jag är 25 och bli gammal på mina egna villkor? Eller blir man någonsin redo?

fitness

Vikten har stabiliserat sig

Det har nu gått några veckor sedan jag vägde mig sist, och vikten verkar ha stabiliserat sig. Jag kämpar hela tiden för att hitta balansen mellan livets olika delar, och jag måste säga att träningen hjälper mig enormt. Den hjälper mig att släppa prestationsångesten och lita på processen. Jag är helt och fullt övertygad om att så länge jag gör mina pass och följer mitt träningsprogram så kommer resultaten att komma. Vissa säger att man sålt in träning som ett mirakelmedel som botar allt, men för mig är det faktiskt lite så. Träning botar inte bara trötthet och kroppsnoja, det botar dessutom dålig sömn, jobbstress och bloggtorka. Helt amazing egentligen.

 

  • Vikt: 98,9 kg
  • BMI: 34,6 (-0,4)
  • Midjemått: 99,5 cm (-3 cm)
  • Midja/höftkvot: 0,81 (-0,2)
  • Kroppsfett: 48,5% (-0,6%)

 

Och sen när stressen minskar så kommer viktminskningen som ett brev på posten. Det börjar bli allt mer uppenbart hur starkt kopplad mig vikt är till min stressnivå. 1,1 kilo ner sen senaste vägningen för en månad sen utan att egentligen ha gått på någon diet eller räknat kcal ser jag ändå som ett bra tecken, även om jag såklart önskat att det vore mer. Men nu ska jag inte hetsa iväg, utan alla framsteg är bra framsteg. Som jag brukar tänka när jag är ute på en riktigt seg löprunda och vill gå: det finns ingenting som jag kan göra så att jag kommer fram fortare än att fortsätta göra exakt det jag gör just nu. Jag kommer aldrig komma fram fortare av att gå, och jag kommer aldrig att gå ner i vikt fortare än om jag följer planen och inte stressar upp mig. Jag ska försöka hålla kvar det här i huvudet under veckan.

fitness

Anmäld till lopp

Livet fortsätter att gå upp och ner i rasande fart. I ett försök att återfå energin så har jag sprungit några kilometer på löpbandet varje dag den här veckan, och bestämde mig idag på lunchen för att lägga några av mina surt förvärvade slantar på den hiskeligt dyra anmälningsavgiften till Göteborgsvarvet 2019. Jag minns känslan i våras, när jag ingenting hellre ville än att bara vara med och köra. Och den här gången ska jag vara med. Halvmaran är ingen distans som skrämmer mig längre.

I samma veva så anmälde jag mig också till Sylvesterloppet på nyårsafton. En mil känns som ett lagom projekt just nu. Jag fortfarande orimligt rädd för alla pass över 10 km, och några långpass lär det inte bli förrän till våren. Kanske någon lång powerwalk, men det är allt. Så en distans som jag kan förbättra genom att blanda intervaller, tröskelpass och lugna distansrundor på upp till 8 km känns helt rätt just nu. Jag känner ingen stress inför det, utan är faktiskt taggad. Jag behöver mer löpning i mitt liv.

Spara

style

Nytt i träningsgarderoben från Stronger

Stronger nya tights sportbh

Alltså drömmen har blivit sann. Jag är fullkomligt head over heals förälskad i klädmärket Stronger och vill ha alla deras tights. Speciellt deras highwaist-modell passar mina kurvor perfekt, sitter som en smäck och glider inte ner ens vid tuffa intervallpass. Lyckan när jag fick hem de här tre seten är därmed total.

Stronger träningskläder

Det blåa setet heter “Fjällbacka” är verkligen så fint så jag smäller av. Sommarblomster på babyblå bakgrund, hightwaistmodell på tightsen och urtagbara paddings i bh:n. Har redan test-tränat det och det håller definitivt för tunga knäböj. Du hittar tightsen här och bh:n här. Jag har storlek M men känner att dom är såpass stretchiga att jag lika gärna hade kunnat ha L. Det beror lite på hur tight man vill att dom sitter. Bh:n är lite mindre flexibel och där har jag också M, men tror nog att L kanske hade vart bättre för gymträning. M blir dock perfekt när jag ska ut och springa och inte vill att det skumpar.

Stronger Fjällbacka Tights

Det mittersta setet är Strongers klassiker och signatur-tights “Vietnam”. Jag har dreglat över dom i många år nu, men alltid tvekat eftersom jag är osäker på passformen, kvaliteten etc. Men nu är dom äntligen mina och jag kan glatt meddela att även dom har en hög midja som inte glider ner! Och så är dom så snygga med sitt härliga djungelmönster. Ångrar nu att jag inte skaffade dom tidigare. Här hittar du tightsen och här hittar du bh:n.

Stronger Vietnamn Tights

Det sista setet är röda “Monroe” och det är lite annorlunda i modellen. Tightsen är inte deras klassiska högmidje-variant och ska jag vara helt ärlig så gillar den den höga midjan mycket bättre. Monre-tightsen är mer som vanliga byxor brukar vara på mig: de visar lite för mycket därbak när man sitter eller böjer sig fram. Det kanske en större storlek kan lösa dock, men jag tror att jag håller mig till den höga midjan i fortsättningen. Tröjan däremot är hur skön som helst, och jag gillar det vågade träningsmodet med crop-tops och klara färger. Setet är från deras retro-kollektion och finns också i grönt och svart för den som är sugen. Men som sagt, har du lite mer kurvor så gå upp en storlek i tightsen för att inte riskera oönskade rörmokarklyftor. Du hittar tightsen här och toppen här!

Stronger Monroe Tights

Är det inte så att nya träningskläder verkligen kan sätta fart på träningsmotivationen? Jag vill träna NU NU NU men måste städa först. Men ska se till att boka in några roliga pass under nästa vecka.

Vilket set är din favorit, Fjällbacka, Vietnamn eller Monroe?

lifestyle

Ska jag slutföra min utbildning?

Idag är verkligen en sådan där perfekt dag. Jag sov tills jag vaknade utan alarmet, och vaknade upp till strålande sol och krispig höstluft. Jag spenderade först 2 timmar på morgonen med att betala räkningar och göra bokföringen i företaget, och sedan tog jag en promenad runt tjärnen. Det är samma tjärn som alltid, jag har inte flyttat så långt. En och en halv kilometer ungefär får jag gå genom villaområdet innan jag kommer ut på grusvägen, och visst blir rundan lite längre, men inte så att det inte går att vänja sig.

Med träningspodden i lurarna och solen i ögonen så blev jag nästan tårögd av hur mycket jag saknat det här och ledsen över att jag låter det gå allt för långt mellan gångerna. Det är nu över en månad minst sen jag var ute och njutpromenerade i naturen och jag får så dåligt samvete över att jag prioriterar att sitta inne och gör ingenting istället för det här. Jag mår ju så himla mycket bättre, och en sådan här promenad kan ge mig energi i dagar framöver.

Tanken på studier gnager

Och i samma veva så kommer livskrisen tillbaka. I våras sökte jag in till en utbildning i biomedicin på distans, för att jag helt enkelt ville ha mer kött på benen om jag ska jobba i hälsobranschen. Jag kom in och bestämde mig för att köra 100% studier och 100% jobb och företag bredvid, men det blev inte så, för jag började aldrig plugga. Istället har en längtan fötts till att gå tillbaka till mina rötter och slutföra den utbildning som jag påbörjade för exakt 10 år sedan, i samma veva som jag startade den här bloggen.

På dessa 10 år har det hänt extremt mycket, både upp och ner, och ni har bara sett en bråkdel av det här i bloggen. Jag har verkligen inte haft det lätt om man säger så, varken fysiskt, psykiskt, ekonomiskt eller känslomässigt. Det har varit mycket flyktbeteenden och leva för dagen, men någonstans inom mig har en längtan efter ett ordnat, regelbundet och harmoniskt liv börjat gro. Jag har börjat längta efter ett hus på landet, en bekväm bil, altan, gästrum och kanske tom en familj.

Jag har en kandidatexamen i Fysik som jag inte tagit ut, slut på CSN-veckor och jobbar just nu i ett serviceyrke som visserligen är ganska chill, men väldigt dåligt betalt. Jag har också ett företag som drar in lite småslantar, och flera oavslutade kurser på Universitetet där jag bara behöver skriva sluttentan för att få betyg. Jag vacklar just nu mellan om jag ska satsa på att försöka få klart min utbildning, ta ut examen, komplettera med kvällskurser och fortsätta min karriär fysiker, eller om jag ska sänka tempot och satsa på mitt företag som löpcoach och bloggare.

Hur vill jag att min framtid ska se ut?

Å enda sidan är fysik något jag brinner för, och jag har investerat väldigt mycket i den utbildningen av både tid och pengar. Men jag känner mig alltid så dum, för jag får verkligen kämpa för att hänga med. Jag hade det alldeles för lätt igenom hela grundskolan och gymnasiet och har urusel studieteknik och obefintlig disciplin. Kombinera det med noll tålamod så förstår du att jag inte är den som gärna sitter och pluggar dagarna igenom, trots att jag vet att jag är väldigt intelligent och förstår oftast allt på första försöket så fort någon visar mig. Men i samma veva som jag insåg att jag inte har tålamod nog att bli forskare, min livslånga dröm, så tappade jag totalt studiemotivationen och allt rann ut i sanden. Jag fastnade i jobbet jag har nu och har nu vart där i 3 år. Det är dags att komma vidare – mer hur?

Samtidigt som jag vet att jobba inom industrin som fysiker skulle kunna bli riktigt, riktigt roligt och ge tillräckligt med pengar för att kunna köpa allt jag drömt om, så fasar jag inför att jobba 8 – 17  och kanske pendlig på det. Då är det slut för gott på soliga förmiddagspromenader, vakna utan alarm och träna ett pass om dagen. Det är just dagar som den här idag som jag kommer att behöva ge upp. Men det är dock en vardag jag skulle kunna ha om jag fick mitt företag att gå runt så att jag kunde leva på det. Men jag känner mig alltför cynisk och analytisk för att kunna göra mig ett namn i den hurtfriska träningsbranschen, och då är frågan om jag någonsin kommer att få ekonomin till att köpa ett hus.

Så just nu sitter jag fast i en rävsax och det är dags att bestämma sig en gång för alla. Ska jag satsa på att göra klart min utbildning och förmodligen behöva lägga ner företag och bloggen eftersom det kommer att ta för mycket tid, eller ska jag satsa på att ha en vardag som känns behaglig, men för alltid behöva vända på varenda krona och missa mycket av den mentala stimulansen som kommer med ett tekniskt yrke. Det tycks inte finnas något mellanting, och jag känner mig helt enkelt extremt vilsen. Om ni nu undrar vad det är som gör att jag känner mig så stressad att jag behöva äta mig lugn appropå förra inlägget.

Spara

Spara

fitness

Stress har gett mig fetma grad 2

Jag har verkligen dragit mig för att skriva det här inlägget. Den senaste tidens stress har verkligen tärt på mig. Flytt, renovering, planering inför inflyttningsfest, nytt jobb, kaos i schemat och dessutom en kvällskurs, ångest över mina livsval och den gnagande känslan av att tiden håller på att rinna ut. Träningen har blivit sporadisk, och jag har i stunden försökt hålla emot min impuls att lugna nerverna med mat, men det har i ärlighetens namn gått åt helvete. Vågen har tickat upp flera kilo på bara ett par månader, och imorse nådde jag mardrömmen – det tresiffriga strecket. Vill inte ens säga det, men here we go. Skammen är total.

  •  Vikt: 100,0 kg
  • BMI: 35,0 (fetma grad 2)
  • Midjemått: 102,5 cm (bukfetma)
  • Midja/höftkvot: 0,83 (bukfetma)
  • Kroppsfett: 48,5% (fetma)

Jag har känt det på kläderna det sista, även mina bekväma jobbtights att smugit åt och glidit ner, jag känner mig klumpig och stel och för första gången har jag faktiskt börja känna av min vikt i fötter och knän. 100 pannor är MYCKET vikt att bära runt på när man har ett stående jobb. Jag har inte känt mig fin i några av mina kläder, inte ens mina vanliga go-to-plagg. Och jag skäms över att visa mig utan kläder inför min kille. Igår åt jag 20 bitar sushi till middag. Jag som vanligtvis äter 12. Det här funkar helt enkelt inte längre.

Jag vet allt för väl att en strikt plan inte fungerar, då jag tappar gnistan vid minsta motgång. Men jag måste göra något. Det är panik nu. Jag har så många delar i livet som är i förändring, att jag måste åtminstone kunna lita på att min hälsa är stabil. Jag är livrädd för vad mina värden är just nu, och jag känner mig helt enkelt fruktansvärt ohälsosam. Kroppen känns tung, huvudet känns tungt, och i stressen känns mat och godis som en trygg zon. Men det är det inte, snarare ett förrädiskt svart hål av misär och ångest.

Jag har också funderat på vad jag ska göra av den här bloggen. Jag har helt tappat lusten till skrivande det senaste, vilket är ett verkligt dåligt tecken. Kreativt skapande är ju ett av mina livselixir. Så jag bestämde mig för att från och med nu ska jag bara skriva när jag själv vill, och inte för att jag tycker att det behöver uppdateras. Bloggen firade 10 år i min frånvaro, och nu är det dags att gå tillbaka till rötterna. Den här bloggen kommer att vara min tränings- mat- och livsdagbok, inget annat. Här kommer det bli bara jag, utan prestation och krav på perfektion. Om jag börjar i bloggen kanske jag kan tänka likadant om mig själv så småningom.

Spara

Spara

interior

Att välja elbolag

Att välja elleverantör - elbolag Göteborg

Jag har nu bott i min nya lägenhet i drygt en månad och saker och ting börjar falla på plats här. Mina få ägodelar är uppackade, flera av rummen är ommålade och jag har boat in mig i köket och börjat fylla frysen med matlådor. Men det är mycket att tänka på när man flyttar, och vissa saker är ju roligare att ta tag i än andra. Det är exempelvis mycket roligare att hänga upp sina klänningar än att uppdatera hemförsäkringen.

Dags att välja elleverantör

En annan grej som är dags att göra är också att välja elleverantör. Jag har fått ett standardavtal tilldelat som alla får när de flyttar in, men det är bara elnätet som är fast. Vart elen faktiskt kommer ifrån kan jag välja själv, och då kan jag också påverka kostnaden för elen. Jag tycker det är superbra att man kan välja men att man också kan vänta med att välja för att göra ett bättre och mer genomtänkt val. Innan har jag bott inneboende eller i studentlägenhet där elen har ingått, så detta är faktiskt första gången som jag får göra valet helt själv.

Ett elbolag i Göteborg

Ett av alla elbolag som jag funderar på är Göta Energi, en elleverantör Göteborg som även har sitt huvudkontor här. Där han man möjlighet att välja mellan en massa olika typer av avtal beroende på hur ens elförbrukning ser ut. Kanske ska jag välja “Vintertrygg” med fast pris under vintern men rörlig under sommaren. Eftersom elpriserna är högre under vintern så skyddar man sig då mot chockräkningar som inte är så kul att få runt jul. En annan bra grej med Göta Energi är att om man väljer vattenkraft så bidrar man till organisationen Wateraid, som jobbar jorden runt för att alla människor ska ha tillgång till rent vatten.

Det jag tittar på när jag väljer elbolag är alltså:

  • Priset på elen – jag vill såklart ha så billig el som möjligt
  • Om priset är fast eller rörligt – här får man väga trygghet mot kostnad. Hur sover man bäst om natten?
  • Vart elen kommer ifrån – ska källan vara förnybar, som vattenkraft, eller högteknologisk, som exempelvis kärnkraft?
  • Vad har bolaget för värderingar och företagskultur – vad står företaget för och vilka villkor har dom för sina anställda?

Utifrån dessa så kommer jag sedan att välja den elleverantör och det elavtal som passar mig bäst. Jag väntar med spänning på min första elräkning för att se hur min elförbrukning ser ut, så att jag kan göra rätt val sedan.

Vilket elbolag har du valt och varför?

Spara

Spara

interior

Inredning x träning

Jag blir bara mer och mer kär i min lägenhet ju längre tiden går. Just nu är inredning och renovering det enda som går runt, runt i mitt huvud. Imorgon ska jag och Filip åka och hämta upp all målarfärg så att jag kan börja måla alla väggar, tak och skåp. Så roligt att jag får göra allt det själv så jag kan bestämma precis hur jag vill ha det! En vision för hur mitt boende ska se ut har börjat utkristallisera sig i mitt huvud. Eftersom jag inte vill bryta några copyrightlagar kan jag inte visa er mitt inspirationskollage här, men jag tänkte försöka förklara, och så ska jag visa bilder på mina rum allteftersom min vision tar form.

Vad jag INTE vill ha

Huset är ett standard miljonprogramshus från 60-talet med originalparkett i vardagsrummet och fake-parkett (typ linoleummatta) i sovrummen. Inredningen från 50- 60- och 70-talet är typ den fulaste enligt mig, så ni kan i allafall lita på att jag inte tänker ta fasta på husets ursprungsdesign. Teakmöbler och praktisk svensson-minimalsim – nej tack! Annat som jag förr tyckte var snyggt men som jag har bestämt för att jag inte vill ha är för mycket vitt (kommer INTE köpa en vit soffa igen hehe), fondväggar, taklampor och ekmöbler. Jag ska jobba mycket mer med stora gedigna möbler och mysbelysning, och välja varje pjäs med omsorg. Det här hemmet kommer inte bli något hafsbygge.

Så här ser min vision ut

Tanken är att hela lägenheten ska gå i samma stil med mjuka övergångar mellan rummen, och att känslan ska andas “dekadent lyxhotell från 20-talet möter girl cave på stranden”. Jag ska jobba mycket mer med olika nyanser av grått istället för att bara ha allt i vitt, och arbeta mer med textil och konst än jag gjort tidigare. Jag vill ha en stil som är en blandning mellan art deco, steampunk, industrialism och skandinavisk minimalism med inslag av amerikansk modern lyx. Färgerna ska bli grått, vitt, kornblått, mossgrönt, babyrosa och guld.

Detaljer som fascinerar mig är palmer, mörkbetsat trä, varma metaller, färgat glas, exotiska djur, sammet, gamla astronomiska instrument, jordglober, kristallkaraffer, massor av kuddar, speglar och draperi-gardiner från golv till tak. Har blivit besatt av det här vitrinskåpet från IKEA då det påminner mig om djuphavsdykningar och gamla berättelser om havsmonster. En annan grej som jag absolut vill ha mer av på väggarna är fotografier av min familj. Har länge haft en dröm om en fotovägg med alla personer jag tycker om, och nu ska det blir verklighet!

Hur går det med träningen då?

Ja, tanken var ju egentligen att det här inlägget skulle handla om min träning, men som ni märker har den delen av hjärnan som vanligtvis planerar träningspass tagits över av en inredningsdemon som istället bara planerar bokhyllekonstallationer. Jag kan ju iallafall skatta mig lycklig att allt hemmafixande ger rejält med vardagsmotion så jag ligger ju inte direkt på sofflocket och blir slö.

Jag tänker att nästa vecka ska jag ta tag i morgonträningen igen och så kan jag måla på kvällarna. Tanken är att målandet ska vara klart till den 1:a september då det blir liten inflyttningsfest. Sen börjar jag ju plugga så då kommer fixandet att dra ner på tempot och jag kan börja låta stilen här hemma växa fram organiskt. Jag bara känner det på mig att det här är ett hem jag kan bo länge, länge i.

interior

Nu har jag flyttat!

Det stora fönstret i vardagsrummet.

 

Den senaste veckan har verkligen varit ett stort kaos. Jag har som rubriken säger, bytt bo, och bor inte längre i en liten trång vind med 2 meter i takhöjd utan frys, ugn och med delad dusch. Numera huserar jag istället i en stor och luftig trea på 69 kvadratmeter med nyrenoverat badrum, balkong med sol mellan 16 och 21 och, viktigast av allt, ÄNTLIGEN en fungerande internetuppkoppling! Jag har inte slagit på min dator på snart en vecka, vilket är anledningen till frånvaron. Men ny tycks pusselbitarna falla på plats och jag tänkte att det var dags att uppdatera er om hur det har gått.

Sent i fredags kväll hade jag slutligen packat ihop alla mina tillhörigheter och jag blev såklart supersentimental sista natten där. Trots att jag bara bott där i ett år så har ändå mycket hänt. Jag har fått fart på min karriär, skaffat pojkvän och upplevt en massa både upp och ner i livet. På lördag morgon klev jag upp klockan 7 för att fixa det allra sista, som mina badrumsprodukter och liknande. Klockan 11 hyrde jag och min kille en lite lastbil på Statoil och sedan började jobbandet.

Det var bara vi två som skulle flytta hela bohaget. Eftersom jag inte äger så mycket saker och framförallt nästan inga möbler så tänkte jag att det borde vara lätt gjort. Men det var verkligen med nöd och näppe vi hann lämna tillbaka lastbilen innan den 4 timmar långa hyrtiden hade gått ut. Och då stod hälften av mina tillhörigheten på gården utanför trappuppgången och väntades på att bäras upp. Mot slutet av flytten värkte hela kroppen och jag ville bara lägga mig ner och gråta, men jag hade ju en lägenhet att flyttstäda (jippie…)

Så det var bara att pallra sig tillbaka till vindslägenheten och börja gå över lister, fönster, kök och toalett. För första gången var jag glad att jag varken hade frys, dusch eller ugn och bara två rum att städa. Ungefär 3 timmar tog det med svetten lackande och kroppen i upplösningstillstånd. Den enda tanken som for igenom huvudet om och om igen var att det här är ju perfekt marathonträning. Uthållighet deluxe.

Klockan 21 kunde jag slutligen plinga på hos hyresvärden på bottenvången, be honom inspektera städningen och lämna över nycklarna. Sedan tog jag dammsugaren och moppen i en ikea-kasse, åkte de 4 spåvagnshållplatserna till min nya lägenhet och kastade mig in i min nya, egna dusch. Herregud vilken underbar dusch det var! Sedan tog det inte många minuter innan jag slocknade på sängen provisoriskt placerad mitt i vardagsrummet.

Sen dess har jag ägnat varje ledig stund åt att packa upp, diska trycksvartefläckat porslin och försökt få igång internetuppkopplingen. Jag fick börja med att byta en propp som hade gått så halva lägenheten var strömlös. För detta var jag tvungen att dra till ikea och köpa en pall eftersom jag inte nådde upp. Ja, ni hör ju vilken ändlös kedja av måsten jag dras med just nu. På lördag ska iallafall vi hämta upp färgen så att jag kan börja ommålningen av hela lägenheten, och sedan kan jag börja placera ut möblerna där dom faktiskt ska vara och planera hur jag ska börja inreda. Såå taggad!

Slänger med några bilder på lägenheten så som den så ut samma dag jag fick nycklarna. Den är rätt sliten (förutom badrummet då) men jag hoppas att ni ser potentialen. Vardagsrummet är minst 30 kvadratmeter, och ytan kommer från att man tagit bort matplatsen i köket. Istället finns det gott om plats för ett rejält matsalsbord i vardagsrummet utöver soffgruppen och det enorma fönstret. Det kommer bli en fröjd att få spendera många kvällar i det här rummet med mina vänner!

Köket är det rummet som kräver mest jobb, men vitvarorna är nya och balkongen i nordväst är helt amazing. Det finns även möjlighet att renovera köket mot ett tillägg på hyran, någon som jag tog hänsyn till när jag tackade ja till lägenheten. Just nu hade jag inte haft råd med en helt nyrenoverad lägenhet, men om 1 – 2 år kommer jag välja till det. Tills dess duger detta köket fint. Jag menar, det är ju iallafall ett kök, något jag inte haft sen i maj 2017.

Badrummet lämnar ingenting att önska. Det är hur fräscht som helst, och inom ett par veckor ska jag få ett badkar här. Dusch i all ära, men gud vad jag har saknat att ta mina heliga söndagsbad och raka benen, göra hårinpackning och fila fötterna i lugn och ro. Ska bli så underbart!

Och så slutligen två bilder på sovrummen. Det översta är det rummet som jag kommer att använda som sovrum. Jag ska måla väggarna mörkgrå, köpa en grå kontinentalsäng och inreda det i svala, mörka färger. Kommer bli så fint! Det andra rummet kommer jag att ha som arbetsrum. Här ska jag ha min bloggstation, fotostudio och hemmagym. Även mina kläder kommer att husera i det här rummet eftersom jag vill hålla allt “clutter” borta från sovrummet. Jag kan faktiskt inte bestämma mig för vilket rum som är min favorit i dagsläget. Älskar hela lägenheten!

fitness

Tävlingsinstinkten har vaknat

Foto: Sebastian Thorsson

Nu är det mindre än 11 veckor kvar till marathon, och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Som jag sagt tidigare så har jag bestämt mig för att starta oavsett hur träningen går. Och just nu känner jag mig faktiskt försiktigt hoppfull. Igår var jag på gymmet efter jobbet och sprang intervaller. Det var varmt, klibbigt och jag var trött efter jobbet och slö efter ett stort mellanmål lite för tätt inpå. Dessutom hade jag mensvärk.

Jag värmde upp med 2 km i min nuvarande långpassfart, vilken jag räknat ut till 8:19 min/km. Det är egentligen lite för fort men det är 30 sekunder långsammare än maxtiden på maran, så jag får helt enkelt vänja mig. Uppvärmningen gjorde mig ännu svettigare, och när jag tog mina 2 minuters vila innan första tusingen drog igång så kände jag redan där och då att jag inte riktigt var i form för det här passet.

Tusingarna skulle springas i 5:49 min/km, vilket är väldigt fort för mig. Jag har typ aldrig gått under 6:00 på mina långa intervaller, men nu är det dags att pressa kroppen lite om jag ska bli något snabbare. Första 400 metrarna gick bra, men sedan började mjölksyran svida i låren, sedan vaderna och till sist var mjölksyran som ett klister i hela kroppen. Det var med nöd och näppe jag klarade hela med en slutpuls på 190, och insåg att jag inte skulle palla en till i samma tempo.

Men jag tänkte att nu ska jag inte fega ur. Jag ska inte dra ner på tempot och sega mig igenom något som ska vara rätt så högintensiva intervaller. Istället bestämde jag mig för att helt enkelt bara springa halva sträckan, fast i samma höga fart. Sagt och gjort, jag tog sats och kubbade iväg. Efter 300 meter tänkte jag att jag kanske pallar hela ändå, men när jag sprungit 500 meter var hela kroppen stum så jag kände att det var bäst att stanna då om jag inte skulle trilla av löpbandet.

Därefter joggade jag 2 kilometer till i långpassfart. För hur jobbiga intervallerna än är så är nedjoggen alltid snäppet mer utmanande, när man måste sega vidare med benen fulla av mjölksyra trots att man redan pressat sig till max mentalt. Så jag knegade vidare och precis som det alltid gör så blev det lättare efterhand allteftersom benen återfick normala syrenivåer och mjölksyran transporterades bort. Jag avslutade på topp med svetten rinnande så det sved i ögonen.

Idag var jag ute på en powerwalk imorse för att ytterligare påskynda återhämtningen inför morgondagens tröskelpass, och fantastiskt nog känns benen just nu superpigga och fräscha. Det känns inte som några helst problem att ta mig an ytterligare ett tufft kvalitetspass. Jag har återigen hittat den där känslan av att jag verkligen är en löpare, att jag någonstans bakom alla överflödskilon har en riktig atlet inom mig med talang för löpning och ett pannben av stål. Det är henne jag tänker se till att ha plockat fram i fullt dagsljus till maradagen, och då kommer jag kötta mig igenom alla 42,2 kilometer utan problem.