Menu
lifestyle

Alltid måste det vara något…

När jag var liten var jag lång. Jag var kanske inte längst i klassen men inte långt ifrån. Och vi var en stor klass med många killar. Jag trivdes med att vara lång, trivdes med att synas. Men sen så hände något. Jag stannade i växten. Alla de som var kortare än mig bara sköt i höjden. Min bästa kompis var 5 cm kortare under våra första fem år. Nu är hon åtminstone 5 cm längre än mig. Plötsligt var jag kortast! Jag kände mig så liten, så osynlig. Alla mina kompisar var modell-långa och jag var bara normal. Orättvist!
Det var då jag upptäckte fördelarna med att var kort. Jag kunde ha höga skor. Tröjorna täckte min mage. Jag kunde ha låga skor också, för jag var ju inte såå kort. Min längd var perfekt! Och nu är jag plötsligt för lång igen. Bara för att jag lär mig gå i allt högre klackar. Med mitt senaste inköp i guld och glitter blir jag 181 cm. Modell-längd. Men för lång för de manliga könet alltså. Att det alltid måste vara något!

För att inte nämna det andra huvudobjektet för kvinnliga komplex, los boobies! Ibland önskar jag att jag hade en riktig klyfta, speciellt sen mitt ex påpekade hur små de var. Men innan dess var jag nöjd med dess storlek, och nu börjar jag gå åt det hållet igen. Nu tycker jag nästan att de är för stora ibland. Man kan ju inte gå utan bh utan att se ut som en playboybrud om man inte har a-kupa. Och jag vill gå utan bh, det är sexigt. Men då blir det slampigt. Dock så fort hållaren är på igen skulle jag inte ha något emot att pumpa upp dem ett par storlekar. För små eller för stora, men aldrig lagom. Att det alltid måste vara något!

2 Comments

  • Sandra
    August 12, 2008 at 20:36

    Nehej, du har sannerligen inte för SMÅ boobies ! Perfecto*

    Reply
    • Emma Hå
      August 14, 2008 at 02:00

      hmm nej de är inte för små… bara ibland. och ibland är de för stora. De är fel vilket som! hahah störande

      Reply

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.