fitness

Årets första långpass (2 veckor innan varvet)

Dagen lunch var välbehövlig efter långpasset

 

Asså jag känner mig så himla bra just nu! Jag har precis käkat upp min goda lunch efter att ha vart ute på ett riktigt endorfinigt långpass – det första i år! Så värst lång var det väl kanske inte, men 9,7 km är fortfarande med god marginal det längsta passet hittills i år. Tempot var inte heller högt, men syftet med passet var egentligen att se om jag faktiskt kunde jogga en mil, och hur det isåfall skulle kännas. Det är ju Göteborgsvarv om två veckor och jag har inte tränat som jag ska. Eller alls. Dock så har jag ju sprungit varvet flera gånger förut, och jag vet vad min kropp kan och hur det känns.

Frågan är nu om jag kan springa en halvmara helt utan långdistansträning när jag väger 100 kg? Jag tror faktiskt det. För dagens lugna mil i skogen tog 1,5 timma och jag sprang hela vägen utan att stanna en enda gång (även om det gick väääldigt långsamt i vissa av backarna…). Lite knarrigt var det och lite stumma kändes benen mot slutet, men jag har inte ont någonstans och nu så här en timma och en stor lunch senare så känner jag mig i princip pigg igen, och ska snart hoppa in i duschen och fixa i ordning mig för bröllop ikväll.

Så egentligen är det ju svårt att förbättra sina fysiska förutsättningar så här 2 veckor innan varvet, men pannbenet känns stärkt av att en mil kunde rivas av ur bakfickan på bara mina grundförutsättningar, utan någon träning. Och om jag kan jogga en mil kan jag jogga en halvmara, även om det förmodligen kommer vara lite mer smärtsamt och mycket mer dränerande. Men jag känner mig ändå vid gott mod, och målet att ta mig runt varvet på under 3 timmar och utan att stanna känns riktigt överkomligt. Och att ha det självförtroendet trots att jag inte sprungit en halvmara på två år känns ändå helt okej.

En annan sak som kändes hur bra som helst är mina nya löparshorts! Jag testsprang ju dom en kort runda i onsdags, men idag klarade dom långpasstestet och jag behövde inte rätta till dem en enda gång. Inte en enda! Dessutom fick jag inga skavsår och ingenting kändes obekvämt på något vis. Kan verkligen varmt rekommendera dom, och ni hittar länk till dem i det HÄR inlägget.

Ska du springa Göteborgvarvet?

You Might Also Like...

5 Comments

  • Reply
    Eva Bjälkander
    May 4, 2019 at 16:07

    Grymt bra Emma! Härligt att du känner att pannbenet är med, DET är på många sätt det som springer varvet ju!! Hahaa!! Vi “syns” på varvet – STORT LYCKA TILL!! Kram Eva

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 7, 2019 at 22:11

      Tack! Ja jag tror nästan pannbenet är det viktigaste benet när man ska springa lopp ^^ Lycka till!

  • Reply
    Annika
    May 6, 2019 at 14:16

    Skönt när det känns bra!

    Inget varv för mig som huserar i Stockholm. Satsar på maraton 1 juni och Halvmaraton i september. Sen får det vara nog för ett tag. Jädrar så mycket tid långpassen slukar av en.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 7, 2019 at 22:12

      Wow grymt ju! Ja dom tar sin tid, men är såå välbehövliga :D

  • Reply
    13 km och dagens mat - Emma Hällbacka
    May 11, 2019 at 16:33

    […] med hallon, blåbär och pumpafrön. Den satt som en smäck eftersom jag sedan begav mig ut på ytterligare ett långpass. Efter förra veckans 10-kilometrare så tänkte jag att det kanske är bäst att vila fram till […]

  • Leave a Reply

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.