livsstil

En av de värsta veckorna i mitt liv

Det är 20 dagar sen jag loggade in på bloggen senast. Och wow vad mycket som har hänt sedan dess. I början spenderade jag all tid på jobb och att umgås med mina nära, och tappade helt blogglusten. Jag hade inte tid, och har fått en del jobbiga besked det senaste. Det känns inte som om någon läser på sommaren ändå. Tisdag förra veckan så blev jag sjuk på jobbet, jag blev ganska snabbt extremt yr och fick feberfrossa. Sista timmen satt jag bara inne i personalrummet med en knapp i receptionen och hoppades att ingen skulle komma in och behöva hjälp. Sedan åkte jag direkt till läkaren som påstod influenca och skickade hem mig med Ipren. Jag däckade i säng och sov 16 timmar, och vaknade upp, lite piggare men fortfarande rejält medtagen. Och det var då min tand började värka.

Jag har haft problem med mina visdomständer av och till i många år. Ibland får de en lite growth-spurt och skär in i tandköttet en stund, och jag får äta värktabletter en vecka och undvika att tugga med ena sidan medan svullnaden lägger sig. Men nu var mitt immunförsvar nedsatt, och någon ondsint bakteriestam tog tillfället i akt att infektera min visdomstand på riktigt den här gången. Och jävlar vad jag har lidit. Tycker så ogenerat synd om mig själv så det är inte sant. Tandvärk är fan ingenting man önskar sin värsta fiende.

Tandvärken från hell

Under torsdagen och fredagen så sköljde jag med bakteriedödande munskölj, borstade jättenoga och hoppades att det skulle läka av sig själv. På fredagen skulle jag på en födelsedagsfest som jag sett fram emot jättelänge, så jag ägnade flera timmar åt att försöka tvätta bort all sjukdom från mitt sletna anlete, ladda upp med mintpastiller och tuggummi och mötte upp mina vänner. Jag lyckades hålla modet uppe i ungefär 1,5 timma innan jag slutligen gav upp och gick hem. Jag drack inte ens en hel öl, och eftersom jag drack alkohol så hade jag hoppat över alvedonen (pga paracetamol + alkohol är inte en bra kombo). Frånvaron av smärtstillande i kombination med att jag inte kunnat äta på hela dagen pga smärta i tanden blev helt enkelt för mycket, och jag gick besviket hem och ringde sjukvårdsupplysningen. De rådde mig att ringa akuttandvården och boka tid det första jag gör på lördag morgon.

Sagt och gjort, jag ringde och fick en preliminär tid kl 14.30. Jag hade ringt redan på torsdagen om jag vetat att det skulle bli så här, men snål och fattig som jag är så drog jag mig verkligen inför att ringa tandläkaren. (Varför i hela fridens namn har vi något jävla USA-system när det kommer till tandvård?!) Jag var där prick 14.30, och hade då inte tagit varken Ipren eller Panodil sedan klockan 4 på morgonen, för att se om jag fick feber. Det måste jag ha haft, för jag satt på mitt arsle i 2 timmar i det där hemska väntrummet och svettades och flåsade och kved innan jag till slut fick komma in. I tandläkarstolen brast jag ut i gråt, inte för att jag är rädd för tandläkaren, utan för att jag hade så jävla ont och skulle äntligen få hjälp. Lättnaden liksom.

Nålar i tandköttet och borttappade recept

Jag har aldrig gjort något större ingrepp i munnen än att ta bort tandsten, och har aldrig fått bedövning förut. Jag var rädd för sprutan i tandköttet, men nålsticken kändes knappt i jämförelse med värken jag redan hade, och lättnaden när kinden, tandköttet och tungan domnade av var total. Plötsligt var jag smärtfri! Jag var beredd på att dom skulle dra ut tanden där och då och att jag skulle få betala personalens helg-OB, men de bara sköljde rent noga och la på mängder av bakteriedödande gel. Det är en annan sak jag varit rädd för: att få ner äckliga saker i halsen när det håller på. Det är faktiskt främsta anledningen till att jag inte opererat ut visdomständerna: jag har varit rädd att få kväljningar eller svälja en massa blod och må illa eller något annat obehagligt. Men det var en ren fröjd att ha två proffs som tog hand om mig under frånvaro av smärta! Jag gick därifrån en halvtimma senare vid gott mod med en liten vinklad tandborste och ett recept på penicillin. Trodde jag.

Det verkade nämligen som om tandläkaren glömt skicka iväg receptet, och när jag kom till apoteket fanns det inget penicillin att hämta. Jag provade på två olika apotek och ringde både tandläkaren och sjukvårdsupplysningen, men klockan var nu närmare 18 och alla hade gått för dagen. Det fick bli en natt till på bara smärtstillande. Nästa dag, på söndag morgon, ringde jag till tandläkaren direkt, fick ett recept utskrivet och hade mitt penicillin inom en timma. Och det var sista gången jag lämnade mitt rum förrän idag.

Äntligen är jag på bättringsvägen

Idag är jag på fjärde dagen med penicillin och både svullnaden, som sträckte sig från nyckelbenet upp i örat och gav mig både lock och smärta även där, och infektionen tycks ha lagt sig. Jag kan stänga munnen utan att bita mig i kinden, och jag lyckas sova flera timmar i sträck utan att vakna av smärta när jag sväljer. Igår satt jag tom och spelade dataspel i några timmar! Senaste veckan i övrigt har jag istället främst kollat igenom alla 6 säsonger av Downton Abbey, 3 säsonger av How I Met Your Mother och 2 säsonger av Vänner samtidigt som jag spenderad 22 timmar om dagen i sängen. Och idag fick jag äntligen i mig riktig mat för första gången på 6 dagar (genom att dela i små bitar och svälja hela med vatten haha!), och nu är jag såpass pigg att jag orkar skriva ihop det här blogginlägget, som dryper av självömkan och tyck-synd-om-mig, haha.

Egentligen har jag semester nu, men jag missade både grillfesten som jag och syrran planerat ihop, och familjecampingturen till Kolmården nu i helgen. Jag hade tänkt hälsa på mina morföräldrar och min pappa, och ha en riktig familjevecka, men allt har skitit sig. Jag har helt enkelt varit helt isolerad i en vecka nu, och börjar bli jävligt uttråkad och rastlös. Jag har gett mig in i några debatter på facebook för att lätta på ångan lite, men faktum kvarstår att jag är svulten på social stimulans, jag saknar min familj och mina vänner och är på det stora hela glad att jag inom några veckor slipper se det här rummet igen.

Man måste se det positiva!

Så ja, den första veckans frånvaro på bloggen kan jag skylla på tidsbrist och motivationsbrist, men den senaste veckan har varit en av de värsta i mitt liv på jävligt länge. Tandköttet, tungan och kinderna är fortfarande röda och svider, men penicillinet tycks ha gjort sitt jobb. Jag är just nu bara så jävla tacksam över existensen av smärtstillande, antibiotika, utbildad vårdpersonal, sjukvårdsupplysningen som är öppen dygnet runt, och högkostnadsskyddet för läkemedel. Tänk om jag råkat ut för det för 100 år sedan, eller i ett fattigt överbefolkat u-land. Jag hade nog vart död i blodförgiftning vid det här laget, eller blivit galen av smärtan. Men jag har iaf gått ner 5 kg av att inte kunna äta… Man får se det positiva!

You Might Also Like...

8 Comments

  • Reply
    hopihopi
    July 26, 2017 at 5:55 pm

    Alltså usch och fy för tandvärk! Krya på dig, skönt att höra att du är på bättringsvägen!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      July 26, 2017 at 9:33 pm

      Tack! Ja det håller jag verkligen med om 😉

  • Reply
    Hanna
    July 26, 2017 at 10:43 pm

    Men fy vilka veckor du haft! Krya på dig. Kram

    • Reply
      Emma Hällbacka
      July 26, 2017 at 11:03 pm

      Ah det har varit minst sagt intensivt :O Skönt att det snart är över!

  • Reply
    Fitnessfia
    July 27, 2017 at 10:36 am

    Aldrig kul med tandproblem. Min tandställnings-skena gick av när jag åt en grillmiddag förra helgen. Fick ta en akut-tid med en väldigt stressad tandläkare…

    • Reply
      Emma Hällbacka
      July 27, 2017 at 10:47 am

      Usch och fy… nä tandproblem är verkligen aldrig kul 🙁

  • Reply
    Malin
    July 28, 2017 at 7:40 pm

    Men blä, vilken käftsmäll du åkt på! Skönt att det verkar lägga sig nu. Kram!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      July 29, 2017 at 3:05 pm

      Ah det var inte kul 🙁 Men skönt att det är över nu! 😀

    Leave a Reply