Menu
lifestyle

En flygande start i Dietzenbach!

Mysbyxorna är på, och jag sitter hemma och tar igen mig och begrundar veckan som har gått. Första riktiga hela arbetsveckan på mitt nya jobb på Volvo. Det har varit utmanande, uttröttande, jag har känt mig både dum och smart och allt möjligt. Vi har vart i Tyskland i tre dagar på utbildning och planet landade för bara några timmar sedan. Jag har ätit både en tveksam schnitzel, en typisk tysk lunchlåda (hint: allt var brunt), en meny på McDonalds och pasta på en Italiensk finrestaurang. Jag har promenerat kilometer efter kilometer längs spikraka stengladga (!) trottoarer i ett industriområde utanför Frankfurt, nästan blivit påkörd av en långtradare och sett himlen gå från strålande sol till svart åskstorm och strålande sol igen inom loppet av 40 minuter. Det har verkligen vart en omvälvande vecka med enormt mycket intryck, och ögonen, öronen och framförallt hjärnan är trötta som aldrig förr. Men jag älskar det!

Något som också gjort stort intryck på mig är flygresorna. Jag är långt ifrån en van flygresenär. Tror jag vart i luften max 10 gånger under min livstid. Så var ganska så nervös när vi skulle lyfta tidigt i onsdags morse, men väl på planet så sov jag hela vägen till Frankfurt. Resan hem, däremot var en helt annan femma. Jag fick fönsterplats och vädret var perfekt, med en del moln på olika nivåer så att man kunde se hur man steg i höjd, men samtidigt mestadels klart så att man såg marken. Jag fullkomligt älskar accelerationen när flygplanet drar igång, och jag spanande nyfiket ut på vingarna för att försöka förstå hur de styrde planet genom att vinkla vingklaffarna åt olika håll.

Att komma närmare och närmare det första molnlagret var ganska så läskigt. Moln överhuvudtaget är läskiga tycker jag, av någon oförklarlig anledning. Väl ovanför blev jag bländad av solen, men såg snabbt att det fanns flera molnlager av tunna slöjmoln att passera. Det var så coolt att se hur flygplanet steg mellan lagren. Och ja, jag vet att jag framstår som världens tönt som tycker det är så häftigt att flyga, men fasen det ÄR fan häftigt. Helt otroligt häftigt faktiskt! Hade gjort vad som helst för att få uppkoppling på flyget, så att jag kunnat googla alla spännande funktioner med flygplanet, och följt vår rutt genom Google maps så att jag såg vilka städer vi passerade.

Hela tiden försökte jag hålla min mentala karta av sträckan mellan Frankfurt och Göteborg i minnet och gissa ungefär vart vi var. Jag förväntade mig dessutom att vi skulle åka över havet någon gång, men det kändes hela tiden som om vi strök längs kusten. Det var inte förrän vi började gå ner för landning som jag insåg att vi nog faktiskt flugit över havet, men eftersom vi var så högt upp så såg man land hela tiden, Sverige på ena sidan och Danmark på andra. Ungefär 30 mil åt varje håll såg man ju har jag kollat upp, och med tanke på att Kattegatt inte är bredare än 10 mil så är det väl inte så konstigt att det kändes som om det inte ens var ett hav. Tänk att det ändå ska ta 3,5 timmar att åka över med färjan…

Samtidigt får man perspektiv på hur satans högt upp man är. Små duttar i landskapet markerade stora samhällen. Och där någonstans över norra Tyskland fick jag se det coolaste jag någonsin sett. En spikrak linje gick tvärs över landskapet från horisont till horisont, med skugga på ena sidan och sol på andra sidan. Skuggfronten rörde oerhört fort sig i motsatt riktning som planet, och ena sekunden var det soligt på marken, och två sekunder senare låg hela landskapet sänkt i skugga. Jag hade alltså precis bevittnat solnedgången, och den rörde sig lika fort som jordrotationen. Den är ca 1600 km/h vid ekvatorn och något mindre här uppe i norr. But still pretty fast. Här på marken så märker man ju aldrig att natten kommer från ena hållet, utan det blir bara mörkare och mörkare tills det är mörkt överallt. Man ser aldrig gränsen liksom, att nu är det mörkt hos oss och om en stund blir det mörkt hos grannen, för det går alldeles för fort. Oerhört coolt att få göra det uppifrån och helt klart veckans höjdpunkt!

Sedan sänkte sig mörkret ganska snart även över oss, och när jag kollade ner såg jag en stor stad med två stora lysande klumpar på varje sida. Enligt min uppskattning var klumparna lika stora som flera kvarter, och jag undrade var det var som lyste så himla mycket. Det hade kunnat vara en sportarena eller konsert, men det var alltså nästan 10 stycken, fördelade på norr och söder om staden, som jag då trodde var Köpenhamn. Väl hemma nu så kunde jag inte låta bli att kolla upp det hela på Google maps, men det stämde inte alls med Köpenhamn, framförallt eftersom staden inte låg vid vattnet. Däremot hittade jag en stad som passade in, Odense, och kollade runt lite där jag hade sett de lysande klumparna. Då hittade jag två stora komplex med växthus som låg precis där jag sett klumparna, och inser att såklart var det belysta växthus jag såg! Klockan var trots allt bara runt 17, så ingenting var nedsläckt för natten än. Och därmed kunde jag också pinpointa den rutt vi tagit och de andra städerna jag sett. Är så nöjd med mitt fynd att jag var tvungen att skriva det här blogginlägget, haha! Så det sitter jag och roar mig med den här fredagskvällen.

Hoppas att ni har haft en lika rolig, lärorik, spännande och utmanade vecka som jag har haft!
Eller iallafall nästan.

Spara

2 Comments

  • Manda
    January 18, 2019 at 23:53

    Älskar entusiasmen i detta inlägg! Fick sån härlig känsla av att läsa det

    Reply
    • Emma Hällbacka
      January 19, 2019 at 08:07

      Haha I know! ^^ känner mig som världens tönt och inte alls världsvan, men vägrar skämmas över min fascination över att vara 10 000 meter upp och se Jorden som den ser ut på google maps haha ;)

      Reply

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.