träning

Ett actionfyllt långpass

Kroppen har inte känts helt hundra den här veckan. Efter måndagens snabba pass kom halsontet tillbaka lite, så istället för att springa intervaller igår så tog jag en extra vilodag. Det ångrar jag inte nu, för dagens långpass blev tuffare än jag trodde. Det började redan med att det var svårt att hitta en runda som var i närheten av mina planerade 9 kilometer. Antingen blev det för kort eller så blev det alldeles för långt. Men till sist hade jag iallfall tittat ut en, och gav mig iväg vid halv åtta-snåret imorse.

Från lugn skogstur till jagad av grävmaskiner

Rundan började bra, och efter 5 minuter så höll jag ett tempo på 8:03 min/km, vilket var perfekt med tanke på att mitt måltempo för rundan var 8.00 prick. De första kilometrarna gick bra även om benen kändes tunga, men så svängde jag av upp mot Brudarebacken, och plötsligt befann jag mig mitt i ett vägarbete. Grävskopor körde om vartannat och jag, som hade förväntat mig en lugn skogsrunda, fick plötsligt kryssa mellan fordon och byggarbetare, och innan jag visste ordet av så fann jag att stigen var avstängd och blockerad!

Som tur är så vet jag att det finns en avstickare här precis innan avstängningen som leder in på milen-spåret, så upp för en lerig stig for jag, bort från byggjobbarna. Det var som att gå från en bred älv till en stridig fors. Grusåttan som jag sprang på innan är flack och bred, men milen är kuperad och smal, och det känns som om man forsar fram. Samtidigt som det kändes uppfriskande så var ju det här inte långpasset som I had in mind. Jag kunde heller inte komma på vart jag kunde ta mig tillbaka ut på åttan för att hinna vända i tid innan rundan blev alldeles för lång.

Så hör jag ett brummande genom hörlurarna, vänder på huvudet och ser plötsligt att jag är jagad av en liten terrängtruck lastad med grus. Lite läskigt är det allt, och jag ökar farten, halvt ofrivilligt, bara för att finna att vägen återigen är blockerad av en annan truck. Fångad! Så vad gör jag? Jo, jag har tur igen och ser en stig som jag nästan säkert vet leder tillbaka ner på åttan, svänger av i sista sekund lyckas jag fly undan mina “förföljare”. Genom en lerpöl och plötsligt är jag tillbaka nere på trygga åttan igen, och Runkeeper står på 5 kilometer.

När pannbenet faktiskt håller

Nu var det bara att vända hemåt igen, men benen och flåset hade tagit stryk av att springa för fort i uppförsbackarna, och jag kände den där välbekanta tröttheten som jag brukar känna mot slutet av mina långpass. Jag bestämde mig för att inte springa hela vägen, eftersom jag aldrig kommer att springa just den här rundan igen (och därmed är totaltiden inte något jag behöver hålla redan på). Istället bestämde jag mig för att hålla tempot tills jag sprungit precis 9 kilometer, och därmed avklarat vad som stod i planeringen.

Och så fick det bli. Vid prick 9 km stannade jag Runkeeper och promenerade den sista kilometern hem. Snittempot hamnade på 7:38 min/km – lite för snabbt och framförallt så höll jag nära 7:30 de sista kilometrarna, vilket jag inte borde göra. Men passet är genomfört, och jag är nöjd. Framförallt så är jag nöjd över att jag lyckades improvisera mig ur vägblockeringarna utan att stanna, och att sedan faktiskt ha pannben nog att fortsätta springa fastän jag fick planera om rutten mitt i farten.

Vad tränar du idag?

 

You Might Also Like...

2 Comments

  • Reply
    Ida (Träningsblogga)
    November 2, 2017 at 9:38 am

    Tur att det inte hände mig. Hade ju sprungit vilse direkt alltså.
    Bra pass!!

  • Leave a Reply