mental hälsa

Hur orkar man fortsätta?!

Hur orkar man fortsätta
Jag fick en fråga för någon vecka sedan av en läsare som kände frustration i sin träning, och att det aldrig hände något på vågen trots att hon tränade som aldrig förr. Hur hittar man liksom motivationen att fortsätta träna när man inte får de resultat man vill ha?

Det är en väldigt bra fråga kan jag tycka. Och väldigt svår att svara på. Hade jag tränat enbart för att gå ner i vikt så hade jag ju gett upp för länge sedan, eftersom vågen snarare rör sig uppåt än nedåt. Detsamma gäller midjemått, fettprocent och alla andra liknande parametrar man kan mäta. Så det är tur att jag tidigt lärde mig att viktnedgång och träning inte nödvändigtvis hänger ihop. Visserligen bränner man lite fler kalorier, men kroppen regerar med järnhand och ser till att du blir hungrigare, äter mer och nästan exakt kompenserar för det du tränat.

Att träna ger mer hälsovinster än att gå ner i vikt

Anledningen till att jag började träna har snarare att göra med att jag ville utmana min förfallna kropp, visa att den kan. Jag ville framför allt etablera en träningsvana, för det finns ingenting som är så skadligt för oss som att vara stillasittande. Genom att träna och röra på sig kan man fördröja eller helt undvika de följdsjukdomar som kommer i samband med fetma, som hjärtsjukdomar och diabetes. Och jag är hellre bara fet, än sjuk och fet.

“Jag är snarare jäkligt imponerad av mig själv och av att jag klarar att träna och tävla i långdistanslöpning, smalsporten no. 1, trots att jag väger nästan 100 kilo.”

Att träna så här mycket har också hjälpt mig att få en mer positiv syn på min kropp. Träningen fungerar liksom som en medlare mellan min kritiska inre prestationsprincessa, och de sladdriga valkarna på magen. Jag har inte i närheten av det självhat jag kände som tonåring, då min kropp var smal, och träning handlade enbart om att bränna kalorier. Jag är snarare jäkligt imponerad av mig själv och av att jag klarar att träna och tävla i långdistanslöpning, smalsporten no. 1, trots att jag väger nästan 100 kilo. Jag kommer aldrig att hamna på någon prispall, men kärleken till min kropp när jag sprang i mål på Göteborg halvmarathon, efter nästan 3 timmar på springande fot, överträffar nog det mesta jag har upplevt.

Jag tränar för att det hjälper mig att älska min kropp

Det är det ruset, den totala avsaknaden av förakt mot min kropp, som driver mig att fortsätta träna, och att sikta högre och högre. När jag springer i mål på Stockholm marathon i sommar kommer det vara ett kvitto på att vikten verkligen bara är en siffra. Jag kommer vara så stolt över min kropp och det arbete jag lagt ner på att träna den, att jag kommer vara helt odräglig här på bloggen, hehe. För en prestation är alltid svårare ju sämre förutsättningar man har. Och jag sporras så himla mycket av att vara en underdog, att vara långsammast i klassen och visa att jag visst kan göra samma sak som de andra. För en minut i löpspåret är lika jobbig för mig som för någon annan, men jag måste samla många fler minuter för att komma i mål. Jag måste lyfta så mycket mer i gymmet för att det ska stå 50 kg på stången, eftersom jag dessutom måste lyfta min stora kroppsvikt också. Att vara tjock är att automatiskt vara jäkligt stark, glöm inte det.

Träningen hjälper mig när vikten ger mig ångest

Och jag vill nu inte säga att jag inte önskar att jag vore smal. Livet vore så himla mycket lättare då, på alla plan. Men min önskan att vara smal står faktiskt i konflikt med min önskan att prestera i löpningen eftersom de olika målen kräver helt olika koststrategier, och där har jag ett pussel att lösa. Jag försöker göra det genom att tajma maten när den behövs som mest, välja näringstäta råvaror och räkna kalorierna. Men om jag måste välja någon gång så kommer jag att välja träningen framför att vara smal, för den ger mig så mycket glädje, medan viktkampen mest ger mig ångest.

Jag behöver helt enkelt träningen för att hålla mig neutralt inställd till kroppen under min viktnedgång, för annars hade jag börjat hata den igen. Att skala av bitar av sig själv är så mycket mer destruktivt än att bygga upp sig själv, även rent fysiskt. Kroppen, hormonerna och nervsystemet protesterar mot kaloriunderskottet. Men det är ett pris jag måste betala om jag vill gå ner i vikt. Och då är det tur att jag har träning där som håller mig från att börja hata mig själv. Och det är det som driver mig att fortsätta att träna när vikten inte går åt rätt håll.

Varför tränar du?

You Might Also Like...

12 Comments

  • Reply
    Camilla
    March 14, 2017 at 9:33 pm

    Så himla bra skrivet Emma! Håller med i allt, det är precis så jag också känner 💕

    • Reply
      Emma Hällbacka
      March 14, 2017 at 9:37 pm

      Tack Camilla, det är fint att höra! <3 Får ont i hjärtat när jag tänker på alla som bara förknippar träning med ångest 🙁 Vilken fantastisk källa till frid man har missat då 🙁

  • Reply
    jeanette sandelin
    March 15, 2017 at 4:55 am

    Att springa är nödvändigt 🙂
    Jag satt som nyss fylld 50-åring med ömma knän och fötter samt en strejkande höft och tänkte att så här kan jag inte ha det.
    Började springa och på den vägen är det. 2,5 år senare: 25 kg senare men framför ALLT så är löpningen medicin, en ventil och något att hålla fast i när det stormar både kroppsligt och mentalt. Har gått upp flera kilon igen men som sagt: fortsätter att springa. TACK för din bra-iga blogg! Kram fr sö Dalsland.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      March 16, 2017 at 9:38 am

      Tack för att du läser och delar med dig! 😀 Visst är löpning som medicin för både kropp och själ <3

  • Reply
    Stina Källén
    March 15, 2017 at 8:46 am

    Jag vill också komma till den insikten att jag hellre presterar i löpspåret än är smal. Inte för att jag är smal nu men jag är på väg dit, på väg att sluta hata min kropp. Men under min viktresa så har jag upptäckt löpning och jag upplever precis som du att det blir en konflikt. Skulle jag springa om det gjorde mig tjock? Troligtvis inte och det stör mig att jag prioriterar mitt utseende framför min prestation. Detta är något jag måste jobba vidare med och sådana här texter hjälper väldigt mycket. De visar att man inte är ensam om dessa tankar och funderingar. <3

    • Reply
      Emma Hällbacka
      March 16, 2017 at 9:40 am

      Vad fint att höra att mina texter kan vara till nytta 🙂 Förstår precis vilken konflikt du upplever, är ju i samma situation 🙁

  • Reply
    Hanna
    March 15, 2017 at 11:12 am

    Så himla bra skrivet!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      March 16, 2017 at 9:40 am

      Tack! 😀

  • Reply
    Annika
    March 15, 2017 at 3:24 pm

    Det började för fyra år sen (eller var det fem?) när jag fick veta att jag är en sk smalfet person med en för hög kroppsfetthalt.
    Lade om kosten och började gneta på löpbandet flera dagar i veckan. Så sakta fick jag bättre flås. Några månader senare sprang jag mitt första lopp på 8,9 km. Sen kom viktnedgången så sakta. Min fettprocent släpar, är fortfarande hög.
    Löpningen har jag hållit i gång och vid det här laget har jag betat av ett Marathon, ett halvmarathon, Tjurruset och diverse millopp. Jag har inte blivit så mycket snabbare som jag önskade så nu har jag bestämt mig för att jag springer för hälsan och glädjen det ger. Tider är inte lika viktigt längre.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      March 16, 2017 at 9:42 am

      Wow det var ingen dålig merilista! Tack för att du delar med dig av dina tankar 🙂

  • Reply
    Mari
    March 16, 2017 at 7:05 am

    Kloka ord Emma. Bra där!! 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      March 16, 2017 at 9:42 am

      Tack fina du ^^

    Leave a Reply