fitness

Hur synen på ett pass ändras

Då var jag officiellt igång igen! Efter semesteruppehåll och sjukuppehåll i nästan en månad så snörade jag på mig mina splitternya löparskor och kickstartade igång med lite intervaller. Formen är ju sisådär men jag tänker ändå att jag hela tiden kommer framåt. Framförallt eftersom jag alltmer lär känna mig själv och vad jag klarar. Efter varje uppehåll så har liksom baslinjen höjts, och jag börjar inte på noll varje gång.

Som igår exempelvis.  Jag skulle köra tusingar på löpband, 2 stycken och i 6.00-fart. Det var tufft och skitjobbigt och gjorde ont både i kroppen och själen, men det gick. För två år sen när jag tränade inför marathon för första gången tog det mig tre månader innan jag kom upp i den farten på tusingarna och jag minns hur överlycklig jag var efter passet när jag skrev om det på instagram och till min löpcoach. Och nu är det ett kom-igång-pass liksom.

Jag tror visst att det kan ha lite att göra med att jag kört en hel del styrketräning sen dess, och kanske har det också lite med konditionen att göra. Men framförallt så har det med pannbenet och inställningen att göra. Efter att jag klarade intervallerna i 6.00-fart och därefter ännu snabbare, så finns det liksom i mig att jag vet att det här är en fart jag behärskar. Det var som när jag sprang halvmaran för första gången, då visste jag att nu är 2 mil en distans som är inom min kompetens, och då finns det liksom inte i min världsbild att jag inte klarar av springa en halvmara så länge jag är någorlunda frisk och fungerande.

Det handlar om att spränga gränser, för när man väl insett vad man faktiskt klarar av och vilken potential man har så blir det liksom svårt att nöja sig. Jag tycker att det är en ganska så befriande känsla, att hela tiden bli bättre. Och samtidigt så är det så extremt tillfredsställande att stanna upp, gå tillbaka i träningsdagboken och läsa om den där gången jag slet som ett djur för att få ihop det där passet jag idag kör på de lugna dagarna. Amazing.

Känner du igen dig? Berätta gärna i en kommentar!

You Might Also Like...

2 Comments

  • Reply
    Hannas krypin
    July 11, 2018 at 20:36

    Jag känner igen mig. Lyckan i att kunna springa i en fart som tidigare bara var en dröm är fantastiskt. Och vilken boost det blir för motivationen. :-)

  • Leave a Reply

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.