fitness

Jag är nykär igen!

Asså wow vilket pass! Jag tror att jag nu officiellt kan säga att jag hittat tillbaka till löpningen på allvar. Det är tre veckor sedan jag började på mitt nya träningsprogram inför Göteborg Marathon i höst, och jag har hittills sprungit 12 löppass på programmet. Första passen var såå jobbiga: jag flåsade som en blåsbälg, benen värkte och tempot var varken högt eller jämt. Alla passen första veckan gick i drygt 8.00 och det kändes som intervallfart.

Men jag gav mig inte, utan litade på processen och körde troget på. Styrkepass, powerwalks och spinning klämdes in däremellan, benen blev tröttare och tröttare och löpningen kändes inte ett dugg lättare, snarare tvärtom. Så igår hade vi utbildning med jobbet och jag fick två ofrivilliga vilodagar på rad. Och SOM det gjorde susen!

Vanligtvis brukar jag starkt ogilla att ta två vilodagar i rad eftersom det generellt betyder att det blir för många träningsdagar i rad någon annanstans. Dessutom brukar jag liksom tappa flowet och latmasken tar över om det går för långt mellan passen. Men just den här veckan passade det faktiskt bra i träningsschemat, men det tog ändå flera timmar på förmiddagen innan jag lyckades övertala mig själv att ge mig ut, trots det fina vädret. Men till slut så blev jag trött på mig själv, och resonerade som så att jag kan inte låta latmasken i mig sabotera även den här maran så här tidigt i träningen. Det var bara att ge sig ut.

På schemat idag stod årets hittills längsta pass: 8 km “långpass”. (Det är ju inte riktigt ett långpass om det inte pågår i minst 90 minuter, men långt nog i jämförelse med mina övriga pass, så jag väljer ändå att kalla det långpass) Långpassen är generellt de pass som skrämmer mig mest, men också såklart det viktigaste passet i en marathonsatsning. Man får INTE fuska med långpassen! Så jag var mentalt inställd på att det här skulle bli tufft. Benen skulle värka och tempot skulle kännas flåsigt och högt. Jag var beredd på att dra ner på tempot rejält och tillåta mig själv att sakta ner ända till 9.00 från min tänka fart i 8.00 min/km.

Men döm om min förvåning när det gick lätt redan från start. Inte ens i första sega backen upp mot Skatås så kändes det tungt, och när Runkeeper rapporterade första tempokollen så låg jag förvånansvärt nära målfarten. Jag behövde inte öka när jag kom upp på rakan, och efter en kilometer så insåg jag att jag tom kan sänka tempot lite. Men en podcast i öronen så mysjoggade jag mig igenom hela 7,7 kilometer och när jag stannade utan för dörren igen så var det på pigga ben och knappt anstängd andning. Snitttempot slutade på 8:02, precis mitt i prick på målet!

Det är verkligen helt fantastiskt att jämföra 8 km på backig grusväg jämfört med 3 km på bandet för tre veckor sedan. Båda gick i samma tempo, men det är helt otroligt hur fort konditionen förbättras och jag kan nu på riktigt säga att löpningen och jag är nykära på nytt. Det är den där känslan som jag längtat efter, att jag verkligen är på rätt plats vid rätt tillfälle när jag springer, oavsett hur “orätt” latmasken försöker inbilla mig att det är innan passet.

Ha en fantastisk lördag alla fina läsare, och njut av träningen!

You Might Also Like...

6 Comments

  • Reply
    Hanna
    May 12, 2018 at 22:25

    Åh så härligt! Visst är det underbart att springa när man gör det utan ansträngning. :-)

  • Reply
    Löpar-Åsa
    May 14, 2018 at 18:14

    Åh, så himla underbart! Jag vet precis!

  • Reply
    Annika
    May 15, 2018 at 14:17

    Det är så roligt när man får det där “genombrottet” och helt plötsligt orkar mer än man tror.

  • Leave a Reply

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.