viktnedgång

Jag har gått ner 10 kilo

Just nu sitter jag och är väldigt fundersam kring det här med vikten. Under hela sommaren och förhösten har jag vägt mig kanske 5 gånger, mest för att hålla koll så att det inte ska skena iväg. Jag har inte fokuserat alls på vikten, tränar mindre än jag egentligen vill och ätit precis vad som fallit mig in. Men det har inte alls skenat iväg, snarare tvärtom! Just nu väger jag hela 10 (!!) kg mindre nu är jag gjorde i vintras! Då vägde jag in på 98 kilo, och imorse vägde jag 88,2 – en vikt som jag hållit relativt stadigt i en månad nu. Utan att anstränga mig det minsta.

Så vad är det som händer? Jag tror det är framförallt två viktiga faktorer som spelar in, varav den ena är mental och den andra är fysisk – men paradoxalt nog har ingen av dem direkt med mat att göra. Min viktuppgång har varit långsam. Tittar man i mina gamla matdagböcker så ser man ganska tydligt att det handlar om ca 1 – 2 kg per år.  Jag har helt enkelt haft en livsstil som främjat viktuppgång. Men nu är det något som har ändrats. Jag ska försöka precisera vad.

Jag är lycklig

Det är ingen slump att min allra högsta vikt någonsin var i februari-mars i våras. Det var bara veckor innan jag och S slutligen bröt upp, och ångesten och paniken över att känna ensamheten komma närmare, fysiskt, känslomässigt och ekonomiskt, var enorm. Jag stängde in mig och åt socker tills jag storknade. Jag var inte lycklig i ett förhållande, men jag var livrädd för att vara utan det. Sockret dämpade för stunden, men vikten sköt i höjden.

Nu är jag fri. Jag har en riktigt fin vänskapsrelation med S, har tagit upp umgänget med mina gamla vänner igen, och skaffar nya på löpande band. Jag får vara mig själv igen, vara utåtriktad och social och inte känna ansvar för hur en annan människa påverkas av mina val. Jag är mycket hellre ute och spelar spel, festar, tränar, går på dejt eller kollar film med andra människor än att isolera mig hemma med chips och pepsi max, och det har verkligen gjort mycket för vikten. De få gånger jag tar en hemmakväll så blir hälften av godiset över. Jag kan inte ens förmå mig rent fysiskt att äta så mycket skit som jag gjorde då.

Jag rör på mig hela tiden

Jag har jobbat väldigt mycket hela sommaren. Det var visserligen bara 3 veckor sedan jag fick 100% men innan dess låg jag på ett snitt på 80% ändå, för jag jobbade så mycket mertid. Och mitt arbete är inget stillasittande kontorsjobb. Jag sitter ner kanske 30 minuter om dagen, när jag äter lunch. Annars står jag i receptionen eller går runt i gymmet. Jag går dessutom mycket i mitt närområdet, både till bussar och spårvagnar, till affärer och matstället. Jag bränner ungefär 3000 kcal om dagen, plus träning!

Jag äter dessutom mer regelbundet, lunch klockan 14 och middag klockan 20. Mer än så behövs inte. Och då kan jag äta riktigt rejäla portioner som gör mig mätt och nöjd utan att stiga över mitt dagliga energibehov. En pizza är inga problem. En trevlig bieffekt av det är att jag inte är det minsta sugen på “något gott” på kvällarna. Jag är proppmätt och nöjd, och klarar mig riktigt bra på att äta bara vanlig mat (som jag visserligen sällan lagar själv, men har ett fint utbud av vettiga takeawayställen). Det är spontan periodisk fasta i ett nötskal, och det passar mig och min livsstil som handen i handsken.

Kroppen har börjat återställa sig själv

Så med dessa två insikter så kan jag konstatera att jag nog inte är sockerberoende trots allt. Jag har inte haft problem med socker på många månader, utan det var helt enkelt ett riskbruk som symptom på ångest. Även min aptit har stabiliserat sig, och det är troligtvis helt och hållet på grund av den enorma mängden vardagsmotion jag får. Vi är inte gjorda för att sitta still, och det har aldrig varit så tydligt för mig som nu. Kroppen kan inte hantera kombinationen normal aptit + onormalt lågt energibehov. Den går i baklås och vi äter både fel och för mycket, vilket ger hormonella obalanser och så är onda cirkeln igång. Jag känner inte det minsta behov av att äta fastän jag inte är hungrig längre, och det är som om kroppen fått en aha-upplevelse, insett att den faktiskt väger för mycket och är på väg att krypa ner till en normal setpoint igen, nu när jag rör på mig tillräckligt.

Men det absolut bästa är att nu när jag vet att bara jag går till jobbet, äter min mat och fortsätter ha kul på fritiden så sköter kroppen resten. Jag går INTE upp i vikt, och jag lever INTE på ett ohållbart sätt. Jag har helt släppt viktstressen och har aldrig dåligt samvete för något jag äter längre. Inte blir det sämre av att jag påverkats positivt av bodypositivity-rörelsen och känner mig oerhört sexig, stark och snygg, och får massor av bekräftelse för både min kropp och min person. Pengarna rullar in, jag har ett fast boende och livet är i allmänhet ganska så ordnat. Och vi vet ju vid det här laget att den absolut största boven vid oönskad viktuppgång är stress. Det är helt enkelt en god cirkel som kickat igång här!

Så nu återstår att se hur det här kommer fortskrida. Självklart förstår jag att jag inte äter optimalt ur en hälsosynpunkt. Det blir dessutom en del alkohol på helgerna, och den hemlagade maten lyser med sin frånvaro. Men jag tänker inte rusha på förändringarna. Jag tänker fortsätta äta för att jag är hungrig, och inte ersätta social kontakt med socker. Och om jag kan behålla den här känslan och kroppen stannar på, säg 80 kilo, ja då kanske det är där det är meningen att jag ska vara. Vilken underbar känsla det är att för första gången någonsin känna den första gnistan av verklig acceptans för sin egen kropp.

Känner du igen dig i min berättelse? Dela gärna med dig i en kommentar!

You Might Also Like...

2 Comments

  • Reply
    Löpar-Åsa
    September 22, 2017 at 5:41 pm

    Jag är så himla glad för din skull och tror till 100% på det du säger. Minns hur det var för mig för ungefär hundra miljoner år sedan. Jag kom hem efter ett halvår i USA och vägde ca tjugo kilo mer än när jag åkte. Jag försökte allt, men först när jag började jobba heltid, få regelbundna måltider och röra på mig mer naturligt, då blev kroppen “normal” igen.

    Stort grattis!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      September 23, 2017 at 1:26 pm

      Härligt att höra att du kom tillbaka till ditt gamla “jag” 😀 Och tack för kommentaren!

    Leave a Reply