hälsa

Mitt läskigaste och viktigaste inlägg någonsin

Det här inlägget har legat bland mina utkast sedan i måndags, jag har funderat på det mycket längre än så. På måndagsmorgonen konfronterade jag spegeln en gång för alla och tog bilder på mig själv, i en bikini jag hade på mig på Lanzarote en gång i tonåren, från alla osmickrande vinklar. Utan att posa, utan att le, utan smink, utan filter och, känns det som, utan någon typ av skydd mot allmänhetens dömande blickar. Den nakna sanningen, bokstavligen.

Min vikt är inte längre en fråga om att vara snygg

Jag skrev ett långt, men kanske något kryptiskt, inlägg på instagram där jag vädrade lite av mina rädslor och farhågor, min skam kring min vikt och min oförmåga att göra något åt den. Jag är inte längre bara estetiskt påverkad av min övervikt, även om det är på håret att jag kan klämma mig ner i största storleken på H&M och ginatricot (för det mesta går det inte). Nej, nu handlar det dessutom om att känna sig svag, svullen och otymplig i vardagen, att flåsa i trapporna på ett sätt jag inte gjort förut. Att magen är i vägen vid saker som att knyta skorna, eller luta sig fram för att plocka upp något jag tappat.

Och med det här negativa konsekvenserna kommer även rädslan för allvarligare konsekvenser. Blodsockerrubbningar, diabetes typ 2, hjärtsjukdom, cancer, metabolt syndrom. Jag gjorde ett hälsotest för några år sedan, men då jag var förutom två år yngre dessutom 15 kilo lättare och mycket mer aktiv. Jag har alla möjliga sjukdomar i släkten, många av dem kopplade till halvkass livsstil, och jag vet alltför väl vilka konsekvenser en stor övervikt kan få på sikt. Det är befängt att tro att jag skulle vara någon sorts undantag som aldrig kommer att drabbas av det här. Chansen för det är rätt liten, tyvärr.

Jag fick ett överväldigande gensvar på min tidigare nämnda instagrampost, och massor av uppmuntran från mina följare. Ni är ju helt fantastiska ska ni veta! Det ingöt mod och hopp i mig. Och efter konsultation med mina närmaste så har jag nu bestämt mig för att strunta i skammen, och ta makten över min egen kropp. Det är inte någon hemlighet att jag är fet, och de bilder jag brukar visa er tenderar att vara mina bästa vinklar. Men inte den här gången. Den här gången ska vi skåda sanningen i vitögat, och jag ska erkänna en gång för alla vad det blivit av mig. Jag lever inte i någon sorts illusion om att en viktnedgång skulle göra mig lycklig, för jag är redan ganska så lycklig och nöjd med utvecklingen i alla andra aspekter av mitt liv. Men det här är en nagel eller tre i ögat som numera är omöjliga att blunda för. Så låt oss öppna ögonen.

Mina mått skvallrar om fetma grad 2

Först tänkte jag att vi ska kolla på mina nuvarande mått. Så här ligger jag till i dagsläget:

  • Vikt: 102,5 kg
  • BMI: 35,9 (fetma grad 2)
  • midja: 107 cm (bukfetma grad 2)
  • mage: 123 cm
  • rumpa: 125 cm
  • midja/rump-kvot: 0,86 (bukfetma)
  • bröst: 103 cm
  • lår: 75 cm
  • arm: 40 cm
  • hals: 41 cm
  • kroppsfett: 50,2%

Min vikt är 102,5 kg, vilket bara är 0,9 kg under min högsta vikt någonsin. Och nu är det mitt emellan lingonveckorna vilket brukar vara då min vikt är som lägst i månaden. Det är alltså rimligt att anta att jag aldrig vägt mer än nu, utslaget på en månad. Bara det är illa nog. Tittar vi sedan på mitt BMI så är det 35,9 vilket är 3 nivåer över normalviktig. BMI är egentligen ett ganska så dåligt mått för att värdera en enskild persons vikt, men den diskussionen handlar snarare om ifall en person med mycket muskler kan ligga på BMI 26 och fortfarande vara normalviktig trots att gränsen går vid 25. När det handlar om 35 och uppåt är det inte längre någon tvekan: det är alldeles för mycket vikt. Fetma grad 2 är ingenting man rationaliserar bort med “kraftig benstomme”.

Både mitt midjemått och min kvot mellan midjan och höftmåttet skvallrar om för mycket fett som är inlagrat på magen. Jag har haft turen att gå upp i vikt på ett ganska hälsosamt sätt, där mycket har satt sig på höfter och jämt fördelat över kroppen. Men nu börjar min övervikt bli så extrem och mina hormonnivåer så förskjutna att vikten i allt mer större utsträckning lägger sig på magen som det extra skadliga vicerala bukfettet. Det skvallrar mina mått om, och det är verkligen en varningsklocka. En person med i grunden päronformad kropp ska inte ha en midja/höft-kvot som ser ut på det här viset.

Och sist men inte minst så ser vi även på min kroppsfett-procent att mer än halva min kropp just nu består av fett. Jag bär runt på över 50 kg fett varje dag, med varje steg, och varje löpsteg också för den delen. En fruktansvärt onödig belastning på muskler, leder och hjärta som verkligen hindrar mig i min löpning och alla andra aktiviteter. Så här höga fettnivåer producerar mängder av mättnadshormonet leptin, så min hjärna har blivit resistent. Det är känt att feta människor inte känner mättnad på samma sätt som smala på grund av det här, och det hela blir en ond spiral. Det krävs vilja, kunskap och disciplin för att bryta det här. De två första har jag aldrig lidit brist på, men den där tredje…

Före-bilderna som jag knappt vågar lägga ut

Så hur ser de här siffrorna ut i verklighet? Det här är ögonblicket jag fasat för. Jag vill egentligen bara krypa ner och gömma mig för att slippa känna era blickar i nacken, slippa höra viskandet, förskräckelsen. Alla gamla vänner och bekanta som tisslar och tasslar. “Hon som hade sådan potential, titta vad hon har gjort mot mig själv”. Föraktet. Men det är ju inte direkt någon hemlighet att jag har gått upp massor i vikt, det syns ju på mig. Alla andra ser det, utom jag. Men nu bryter jag tystnaden och skammen, och här kommer bilderna. Mina före-bilder. Första och sista gången någon någonsin för se mig i det här skicket. Nu har jag ingenting mer att förlora förutom vikt.

Så, nu var det gjort. I mina ögon är det här bland det läskigaste jag gjort. Jag tänker inte roa er med att peka ut alla detaljer som jag är missnöjd med, för jag vill egentligen inte dra uppmärksamheten dit. Men ni ser nog vad jag menar. Nästa bild ni ser på mig ska vara annorlunda. Kanske inte så mycket, men en del, var så säkra på det.

Mina förutsättningar är trots allt goda

Jag lever än så länge på att det trots allt inte har gått så långt att det är irreversibelt. Jag kan fortfarande gå ner i vikt och få den friska, starka och atletiska kropp som jag trånar efter. Jag har så mycket som egentligen talar för mig. Jag har hög förbränning, stora muskler, en hyfsat hållfast kropp, massor av kunskap, en flexibel men ordnad vardag utan barn, och jag har inga medfödda sjukdomar eller funktionsnedsättningar. Jag har inte fött några barn, jag har inte stympat min kropp med operationer, jag har inte jojobantat och kört min ämnesomsättning i botten. Jag är inte rädd för hård träning, och vet hur jag pressar mig själv. Jag är inte heller rädd för att vara hungrig, och litar på att min kropp klarar sig utan mat i många timmar. Jag har helt enkelt alla förutsättningar för att göra något jäkligt bra av detta. Så nu när katten är ute ur säcken känner jag lättnad, och ett jävlar anamma. Tävlingsdjävulen i mig har vaknat igen. Nu är det här ingenting annat än ytterligare en utmaning som jag ska ta mig an. Och då är plötsligt skammen som bortblåst, för jag känner redan segerns sötma närma sig. Den smakar godare än allt socker i hela världen.

Välkommen att följa med på min resa!

You Might Also Like...

12 Comments

  • Reply
    C
    May 29, 2019 at 23:02

    Heja dig!

  • Reply
    Anonymous
    May 30, 2019 at 14:00

    Starkt gjort att dela med dig och att visa bilder. Jag har gått ner mycket i vikt men aldrig vågat visa några bilder varken före eller efter. Du ska vara rädd om dig och jobba för att må bra. Jag brukar påminna mig om att allt jag gör är för min egen skull och först när jag själv kan uppskatta och värdesätta mig själv är då det verkligen ger resultat. Egentligen ska vi strunta i alla andra och tänka på att den ända vi kommer leva hela vårt liv med och som alltid är med oss är vi själva. Det spelar ingen roll hur mycket bekräftelse vi får utifrån utan det viktiga är hur vi själva ser på oss. Jag tror på att lyfta kanske skriva ner allt vi faktiskt lyckas med och det som vi är nöjda mer för att få positiv energi till att orka äta rätt och göra det som är bra för oss. Du kommer fixa det om du låter det ta tid. För mig har träning och färre kalorier hjälpt mig ner.

    Lycka till nu du är värd att må bra <3

    /N

    • Reply
      Emma Hällbacka
      June 10, 2019 at 21:11

      Du har så rätt, man måste se till sig själv och vad JAG vill och hur JAG mår bra. Ta hand om dig! <3

  • Reply
    L
    May 31, 2019 at 12:20

    Du är jätte duktig och du kan hjäloa många andra som är i samma situation. Har du någon plan eller några tankar om hur du ska göra nu för att nå dina mål? Hoppas att du skriver om det, så att vi andra som är i samma situation kan följa med!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      June 10, 2019 at 21:12

      Min plan är stundtals storslagen, ibland försöker jag bara hålla näsan över ytan. Men jag fokuserar på att räkna kalorier och försöka hålla mig till dom, resten får falla på plats efterhand.

  • Reply
    Camilla
    June 2, 2019 at 20:40

    Hittade din blogg nu i kväll och har läst några gamla inlägg om vattenfasta som du genomförde för några år sedan.
    Själv är jag en kvinna på 46 år som har en lång historia av viktminskning och viktökning bakom mig.
    Jag vill gärna följa dig på din resa samtidigt som jag i dag har påbörjat ännu en viktminskningsresa, förhoppningsvis en där jag kan komma i mitt livs bästa form.
    Ska se om jag kan hitta dig på andra medier också!
    Lycka till!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      June 10, 2019 at 21:13

      Ja jag gillar ju egenltligen att fasta och tror att det är en grym viktminskningsmetod – men just nu kan jag inte stå emot de cravings som jag får då :( Annars hade jag kört saltvattenfasta tills jag var i mål. Men klarar inte det mentalt just nu, plus svårt att träna samtidigt.

  • Reply
    Lena
    June 3, 2019 at 06:42

    Åh, vad jag skulle vilja haka på din resa! Heja dig! <3

  • Reply
    Johanna
    June 3, 2019 at 14:14

    Heja dig Emma :)

    • Reply
      Emma Hällbacka
      June 10, 2019 at 21:14

      Tack så mycket, behöver alla hejarop jag kan få nu haha

    Leave a Reply

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.