träning

Racerapport: Göteborgsvarvet 2017

Kroppen känns stel och öm när jag sitter vid datorn med fåglarna kvittrande utanför vardagsrumsfönstret, och försöker samla tankarna från gårdagen. Dagen då jag sprang mitt fjärde Göteborgsvarv. Med en kaotisk vår bakom mig både känslomässigt och vardagslogistiskt så är det löpningen som fått stryka på foten. Jag lade ner alla planer på prestationsinriktad träning i mitten av mars, och förutom några halvdana försök till långpass så har jag tränat på känsla. Ibland inte alls, och ibland lite mer, men mest styrketräning och korta rundor runt sjön. Till råga på allt så har jag bara veckan innan varvet fått sendrag i vaden flera gånger, till synes utan anledning, och precis gått en kortisonkur som gjort att jag sovit dåligt och känt mig stressad. Att det dessutom spåddes bli högsommarvärme på loppdagen bådade inte gott. Det var kort sagt ganska så usla förutsättningar för att springa en halvmara.

För en gångs skull så hämtade jag iallafall ut min nummerlapp i tid, dagen innan. Samma dag tryckte jag också i mig en påse chips och säkert tre liter vatten. Måste ladda upp ordentligt med kolhydrater, salt och vätska, speciellt med tanke på vaden och sendraget som förmodligen berodde på vätskebrist. Jag var faktiskt lite nervös att kroppen skulle protestera. Vanligtvis är jag oftast mer rädd att jag inte ska palla det mentalt, men nu var jag faktiskt orolig att jag skulle skada mig. Planen var därför att ta det riktigt lugnt, att se det som ett njutigt långpass med extra löparkompisar. Jag skulle stanna varje gång jag fick känningar i vaden, och jag skulle ta bilder längst vägen och njuta av utsikten uppe på broarna.

Förseningar innan starten

På väg mot målområdet var det såklart kaos i kollekivtrafiken, vilket resulterade i att jag kom fram ungefär 20 minuter senare än tänkt. Det ledde till att jag fick en ofrivillig uppvärmning när jag joggade från Marklandsgatan. Måste hitta en toalett fort som satan, nu var det bara 10 minuter till start! Det visade sig att arrangörerna slagit på stort med bajamajor i år, så jag hittade en ledig nästan direkt. GULD FÖR DET! Sedan var det jogga bort till starten, sprang förbi Mari på vägen. Letade febrilt efter skylten med min startgrupp. Längst fram stod den, redo att köra igång. Som vanligt är jag alltid sist ute haha.

Men jag hinner fram till gruppen, och vi vandrar i samlad trupp mot startlinjen. Vi börjar jogga, jag startar igång Runkeeper men låter lurarna hänga. Vill ju ta in stämningen ordentligt så här när alla är pigga och taggade. Tjutet från startlinjen närmar sig och blir öronbedövande sekunden när man springer förbi chipläsarna som ska mäta tiden, och plötsligt är jag på andra sidan och nu är varvet igång. Det är bara att springa.

Jag har ju sprungit varvet förut, men det är 2 år sedan nu och på den tiden var jag inte någon van löpare. Jag kände inte min kropp på samma sätt som jag gör nu, visste hur olika tempon känns och vilka tempon jag ska hålla för att orka en viss tid och sånt. Så det var med ett helt annat självförtroende än sist jag nu inte lät mig bekommas det minsta av alla lönnfeta gubbar som med vassa armbågar kubbade förbi, utan hittade väldigt snabbt mitt tempo. 7.50 min/km sitter i ryggmärgen nu, och jag vet att det är ett tempo jag kan hålla lääänge. En liten runda i parken och plötsligt har 2 km gått. Många av de lönnfeta gubbarna som var så snabba i starten har redan gett upp och går, trots att vi inte ens kommit till första vätskestationen, eller första backen, än. Och det är 19 kilometer kvar.

Säldamsbacken är första hindret på banan. Jag har kört en del backträning och verkligen slipat på min teknik. Jag vet att tricket är att trippa upp och göra allt för att undvika mjölksyra och syreskuld. Så jag trippar på, blir ompowerwalkad och omsprungen. Några kör backen i intervaller och jag får springa om samma personer flera gånger. Så fort jag känner minsta lilla svid i låren så kortar jag steget, och långsamt myrkryper jag upp för hela backen med andan i behåll. Så fort lutningen vänder så frikopplar jag benen och låter grativationen sätta fart på mig, en annan teknik jag lärde mig på löpcoachutbildningen. Jag susar ner mot Majorna utan minsta ansträngning, och när marken planar ut igen kommer jag utan ansträngning direkt tillbaka in i min 7:50-lufs.

Jag SKA upp på bron

Senast jag sprang varvet så var det här jag gick första gången. Jag pallade helt enkelt inte ta mig förbi 5k-gränsen och upp på Älvsborgsbron. På den tiden då jag trodde att jag var tvungen att springa fort hela vägen och hänga med pöbeln. Nu kände jag mig rutinerad och självsäker, och jävligt bestämd. Jag ska upp på bro-fanskapet om det så är det sista jag gör. Sedan kan jag vila om jag behöver. Så jag sveper en mugg vatten i farten och trippar upp, hela vägen upp. Många är det som går här, men jag kör på. Ännu långsammare än i säldamsbacken. Men upp på bron kommer jag, och väl uppe så berömmer jag mig själv i tanken och spanar ut för att ta in utsikten. Jag önskar att jag kunde ta en ögonblicksbild där uppe på loppets högsta punkt, för det är så härligt! Och det som kommer sen är nästan ännu härligare, för nu går det utför.

Stärkt av hur pigg och lätt jag kände mig så här 5 kilometer in i loppet så lät jag återigen gravitationen göra jobbet. En lång utförssluttning nerför bron och hela vägen ner till strandkanten väntade på andra sidan, och istället för att bromsa och hålla igen så körde jag på. Benen rörde sig som ett hjul och jag rullade förbi rygg efter rygg i hissnande fart. Här gjorde jag loppets snabbaste kilometer i 6:50, mitt miltempo. Men det tar inte det minsta på krafterna, och plötsligt passerade jag 7-kilometersskylten. En tredjedel av loppet var redan förbi, och jag hade ju precis värmt upp! Hittills hade målet bara vara att hålla ett lagom tempo och njuta av loppet, men nu insåg jag att det ju faktiskt gick bra, och tävlingsinstinkten vaknade till liv.

Tävlingsinstinkten vaknar

Min hjärna började jobba på högvarv med ett räkna på kilometertider och tempon. Kunde jag komma under 3 timmar? Under 2.50? Fanns det tom chans att få en riktigt bra tid och slå mitt pers? Jag dubbelkollade mina beräkningar i mobilen och insåg att det fanns en chans. Nu gällde det bara att inte öka farten så att jag blev trött, och inte slå av på tempot heller. Det var bara att mata på, benen visste vad de skulle göra. Inga känningar i vaden hade jag heller, men jag ansträngde mig hela tiden för att inte spänna mig, utan hålla god teknik och ett avslappnat steg. Och det gav resultat. Benen drev på längs med älvstranden och löpningen gick lätt. Det här med att sträckan på Hisingen är lång och tråkig förstår jag inte, det är ju loppets bästa bit! Inga backar, älven och vackra nybyggda hus, massor av glada människor som hänger ut från balkonger och hejar på, och en möjlighet att verkligen få in flytet.

Så ser jag 10k-skylten och samtidigt meddelar Runkeeper att det gått 1 timma och 20 minuter. Det här kanske kan funka ändå! Men nu börjar jag för första gången känna av att jag slarvat med långpassen. Benen börjar ta stryk av det monotona dunket mot asfalten, och skenben och höfter har börjat ömma lite. Men inte mer än att jag lyckas tränga bort det. Har man inte lite ont i benen så springer man inte i sin fulla potential. Eliten har förmodligen precis lika ont, bara det att dom inte behöver ha ont lika länge.

“Jag visste att om jag stannade och gick så var det kört. Då skulle krämporna komma, pannbenet skulle fallna och en bra tid vara ett minne blott.”

Vid varje vätskestation plockar jag upp en mugg som jag dricker i farten genom att trycka ihop den till en liten pip och ta små klunkar. Jag är livrädd att få vätskebrist med tanke på kramprisken, men också svimrisken. Förra gången jag sprang Göteborgsvarvet så blev jag yr vid 15 kilometer och trodde nästan att jag skulle behöva bryta. Det ville jag inte vara med om nu, så jag drack plikttroget både vatten och sportdryck trots att jag inte var törstig och det faktiskt inte alls var särskilt varmt. Den tryckande högsommarvärmen hade bytts ut mot ett molntäcke och behagliga 16 grader. Jag som sprang i shorts och linne tyckte nästan att det blev lite kallt på sina ställen där det blåste mycket.

Så var den långa behagliga rakan på Hisingen snart över, och Götaälvbron stundande. Trots att den andra bron är lägre, så är den här mycket tyngre, eftersom den kommer efter nästan en mils snabbt plattspring som tar ganska hårt på musklerna och kolhydratsförrådet. Det var här jag bröt första gången jag sprang varvet för 10 år sedan, när jag vägde 30 kilo mindre och var i riktigt bra form. Inte ens då klarade jag mig upp för Götaälvbron. Men idag skulle jag upp. Jag visste att om jag stannade och gick så var det kört. Då skulle krämporna komma, pannbenet skulle fallna och en bra tid vara ett minne blott. Så återigen plockade jag fram backtekniken och trippade upp för bron. Mitt på bron möter man 15-kilometersskylten och här gav jag mig själv en mental high five – jag klarade det! Så här långt har jag aldrig sprungit på den här banan utan att stanna!

Det är lätt att tänka att när man forscerat Götaälvbron så är det värsta över, och det är bara att glida in i mål till folkets jubel. Men ack så fruktansvärt fel man kan ha. Snarare så har man det värsta kvar, för så fort du kommit ner på andra sidan bron så börjar en lång sträcka med svagt motlut med massor av folk som stirrar på dig. Benen är döda efter bron, och nu ska man försöka se spänstig och cool ut, men det är som att springa genom sirap. Lååångsamt går det upp för Avenyn mot Götaplatsen. Aldrig har den gatan känts så lång förut! Jag spanar för att se om jag känner någon i vimlet, men flackar mest med blicken och inser att jag måste hålla fokus nu för att inte ge upp.

Det är nu loppet börjar

Jag lyckas på ren vilja kravla mig upp till Götaplatsen, runda Poseidon och vända ner igen. Men här är vägen belamrad av blöta tvättsvampar som de delar ut till varma löpare och som sedan slängs på banan. Att försöka att inte snubbla på dem blir mitt nya heltidsjobb, och det går inte att få upp något vidare tempo. Jag fortsätter att stappla framåt tills svamparna hamnar bakom mig, och nu kan jag svänga av upp mot Vasaplatsen. Nu är Avenyn avverkad, och plötsligt är jag i princip i mål. Men fortfarande väntar tre förbaskat jobbiga kilometer.

Nu börjat huvudet dividera med sig själv. Jag försöker känna efter vart min svaga punkt är. Är det konditionen? Andningen och pulsen? Nej, inte i det här tempot. Är det benen? Nej inte så farligt faktiskt. Jag är helt förskonad från skavsår och blåsor, har inte ont i några leder (sådär farligt ont liksom) och musklerna verkar inte vara sugna på kramp. Jag känner mig sliten, men än finns det krafter kvar, och nu med bara 3 kilometer kvar är det dags att plocka fram dem. Så jag får fokus, tänker till min rumpa att nu är det dags att börja jobba, skärper till tekniken, skjuter fram höften lite, lutar mig framåt och lägger i nästa växel. Kan jag bara hålla mjölksyran på en rimlig nivå så är det okej att den finns där. Så med förnyad kraft sätter jag fart och plockar en hel del ryggar den sista sträckan mot bron vid Botaniska.

“Eftersom jag tagit det lugnt i backarna har mina vita muskelfibrer i princip vilat sig igenom loppet, och nu aktiveras de med oanad kraft.”

Jag har tyckt att jag varit i princip i mål i en halvtimma nu, men ändå känns det som om målet inte kommer närmare. Varje gång jag tänker att NU är jag snart fram så inser jag att det faktiskt är en bra bit kvar. Så samma sak händer när jag kommer upp på bron över motorvägen, och tänker att nu är jag ju i Slottsskogen, nu är jag i mål – och ser 20k-skylten och fattar att det är en hel kilometer till som ska kubbas innan jag får spurta. Benen har samlat på sig en del mjölksyra nu och det går riktigt segt. Men här står den förväntansfulla publiken tät och hejar, och jag tänker visa dem. Jag ska visa dem är att jag tjock men jag är stark, jag tänker inte stappla in i mål på nåder, jag ska hålla huvudet högt och älga in och äga målet!

Sista backen upp nu, och snart kan jag skymta målet. Inga fler backar kvar, publiken hejar på längs den smala upploppssträckan och jag lägger in målspurten. Och tro det eller ej men jag accelererar utan ansträngning! Det är som om jag använt helt slut på mina långsamma muskelfibrer, och nu aktiverar nästa muskelsystem. Eftersom jag tagit det lugnt i backarna har mina vita muskelfibrer i princip vilat sig igenom loppet, och nu aktiveras de med oanad kraft. Så jag kastar mig framåt, kryssar mellan trötta medlöpare och springer om folk hela vägen fram till stadion. Tar ett skutt in på den röda banan, sträcker på mig och flyger fram mot mållinjen. Pulsen går upp, hjärtat dunkar men nu ska jag fram! Blicken är fastnålad vid målet som närmar sig i rasande fart, och till sist får jag äntligen passera mållinjen!

Med andan i halsen går jag framåt. Jag gjorde det. Jag sprang hela varvet utan att stanna. Det i sig är en bedrift och något jag aldrig gjort förut. Jag sneglar på Runkeeper, som säger 2.48. Det pirrar till i magen när jag inser att jag är farligt nära mitt pers på halvmaran från i höstas när jag sprang platta och svala Göteborg halvmarathon. Om jag persar på den här tunga banan med allt folk, värme och en högst tveksam uppladdning så är det fan inte klokt. Men tiden blev 2.47.57, nästan en hel minut snabbare än Göteborg halvmarathon.

Personligt rekord!

Jag slår alltså rekord med de absolut sämsta förutsättningarna, och bevisar återigen för mig själv att jag är fan en jävel på att springa, trots att jag är överviktig. Jag har vader av stål och pannben av stål, och tillsammans tog de mig igenom mitt fjärde Göteborgsvarv och min absolut bästa halvmara någonsin, både sett till prestation och till upplevelse. Det kändes faktiskt inte ens särskilt långt, de sista 5 kilometrarna var för mig hela loppet, resten var bara njutuppvärmning. Och alla lugna lunkar i spåret här hemma har slipat mig och gjort att jag är absurt bra på att hålla ett jämt tempo. Alla 5-kilometers delsträckor sprang jag på 40 minuter blankt förutom den andra som hade en så lång nedförsbit, den tog jag på 38. Mitt självförtroende är verkligen i topp nu och jag längtar tills jag får chansen att springa lopp igen! Den som lever får se vilket det blir.

You Might Also Like...

33 Comments

  • Reply
    Camilla Lind
    May 21, 2017 at 7:47 pm

    Tjohooo! Vad du är grym! Stort grattis!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 21, 2017 at 7:54 pm

      Tusen tack! 😀

  • Reply
    Clara, Bossbloggen
    May 21, 2017 at 8:23 pm

    Så himla bra jobbat! Fan vad awesome du är och grattis. Sjukt kul läsning 😀

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 21, 2017 at 11:33 pm

      Tack! 😀 Och kul att du gillade det!

  • Reply
    Pernilla Lantz
    May 21, 2017 at 8:25 pm

    Bra jobbat!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 21, 2017 at 11:33 pm

      Tack ^^

  • Reply
    Erika
    May 21, 2017 at 8:33 pm

    Åh vilken härlig race rapport Emma! Stort grattis till ett fint pers och en härlig upplevelse 😀

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 21, 2017 at 11:33 pm

      Tack fina du! 😀 Det var en grym upplevelse!

  • Reply
    Hanna
    May 21, 2017 at 8:43 pm

    Grym du är! Härligt att läsa din racereport från loppet.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 21, 2017 at 11:34 pm

      Tack, kul att du gillade den ^^

  • Reply
    Bitte
    May 21, 2017 at 9:00 pm

    Jätteroligt att du delade din resa med oss andra. Tack och superbra jobbat.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 21, 2017 at 11:34 pm

      Roligt att ni läser! 😀

  • Reply
    Ida (Träningsblogga)
    May 21, 2017 at 9:25 pm

    Grymt Emma! Underbar läsning!!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 21, 2017 at 11:34 pm

      Tack bästa du! <3

  • Reply
    Trail & Inspiration
    May 21, 2017 at 9:38 pm

    Du är så himla cool! Grattis till PB!! 🙂

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 21, 2017 at 11:41 pm

      Men tack! 😀 och grattis själv till grymt lopP!

  • Reply
    Madelene
    May 21, 2017 at 9:38 pm

    Bra jobbat!:)

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 21, 2017 at 11:41 pm

      Tack ^^

  • Reply
    Mari
    May 22, 2017 at 6:37 am

    Woohoo!!!! Du är så jäkla grym 😊

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 22, 2017 at 8:15 am

      Tack! Och detsamma! 😀

  • Reply
    Mia
    May 22, 2017 at 9:39 am

    Du ÄR inspiration Emma. Glöm aldrig det! Kram och grattis till ett helt utmärkt lopp <3

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 22, 2017 at 9:50 am

      Men tack fina du! 😀

  • Reply
    Charlotta Holding
    May 22, 2017 at 11:09 am

    Så grymt jobbat Emma! Jag läste racerrapporten och nästan höll andan. Så spännande!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 23, 2017 at 10:08 am

      Tack! 😀 åh vad kul att du gillade den ^^

  • Reply
    Johanna
    May 22, 2017 at 2:20 pm

    Härligt löpt 🙂
    Grattis till perset!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 23, 2017 at 10:09 am

      Tusen tack! 😀

  • Reply
    hopihopi
    May 22, 2017 at 9:51 pm

    Vilken härlig läsning! Blir själv väldigt pepp på att springa lopp av att läsa det här!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 23, 2017 at 10:09 am

      Ja det är bara att köra 😉 blev nästan sugen på att anmäla mig till ett nytt lopp nu direkt, trots att jag lovat mig att köra kravlöst i sommar!

  • Reply
    blåmesen
    May 23, 2017 at 10:41 am

    Jag blir så GLAD av dina race reports! Som att endorfinerna går genom skärmen. Blev tvungen att klicka mig bakåt i arkivet och läsa fler…

    • Reply
      Emma Hällbacka
      May 23, 2017 at 10:44 am

      Haha men vad härligt! 😀 hoppas du hittade någon mer som du gillade ^^

  • Reply
    Clara Edvinsson
    May 25, 2017 at 9:02 pm

    Wohoo, stort GRATTIS!

  • Reply
    Löpar-Åsa
    June 5, 2017 at 7:14 pm

    Jag sitter och läser i kapp alla bloggar som jag inte hunnit uppdatera mig på och äntligen, bättre sent än aldrig, får jag läsa din UNDERBARA race report! Jag, som verkligen också vet vad ett dåligt GöteborgsVarv innebär njuter av varje ord!

    Shit, du är en riktig vinnare!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      June 7, 2017 at 8:08 pm

      Men åh tack du är ju bäst! <3

    Leave a Reply