lifestyle

Racerapport: Göteborgsvarvet 2019

Foto: Sebastian Thorsson

 

Vänner, jag vet inte vart jag ska börja. Har nog aldrig känt mig så här fysiskt och psykiskt utmattad någonsin. Sitter och tuggar sakta på en salt fisk och funderar på hur man ska beskriva gårdagen. Smärta, glädje, panik, lugn, rädsla, glädje och sorg i en enda stor berg-och-dalbana. Dagen började lugnt med att jag tog sovmorgon, begrundade vädret, och vid 12-tiden åt jag en stor skål med havregrynsgröt och lite extra salt. Klädde på mig loppkläderna i lugn och ro, och begav mig med god marginal till starten med spårvagn. Stan var som vanligt fylld av folk, och jag kom fram till Botaniska trädgården med precis rätt tajmning klockan 13.55 för att se eliten susa förbi. Jag kände mig supertaggad och tyckte att det såg så lätt ut. Det här skulle gå bra!

Jag promenerade upp mot starten och ställde mig i en toakö. Var inte kissnödig men med en timma till start så tänkte jag att det är lika bra, man vill ju inte behöva stanna under loppet. Speakern basunerade ut att nu skulle nästa startgrupp värma upp. “Och ni har väl chippet säkert runt fotleden?” Och då slog paniken till: jag hade glömt mitt tidtagarchip hemma! STRESS! Jag hade ingen chans att hinna hem och hämta det, det var för långt. Ringer killen i panik och frågar om han kan köra och hämta det, men han var redan i publikhavet och hade inte sin bil. Funderar ett varv på om någon funktionär kanske har extra chip, men lagom till att jag är framme vid toaletten så landar jag i tanken på att jag kommer få springa utan tidtagning.

När jag tar det beslutet blir jag lite lugnare, men grämer mig fortfarande medan jag vandrar mot min startgrupp. Hur kunde man vara så klantig?! Jag hade till och med lagt fram det tydligt bredvid hemnycklarna på hallbordet för att INTE glömma. Men jag tog loss min hemnyckel från knippan och på något vis lyckades jag missa det ändå. Nåja, nu fick jag helt enkelt stå mitt kast. Och samtidigt blev jag faktiskt lite lättad, för jag visste att min tid skulle bli halvdan med tanke på min obefintliga träning och min tidigare förkylning och kvardröjande småhosta, så faktum är att pressen släppte lite.

Några minuter innan start så hör jag plötsligt hur någon ropar “Emma!” från publiken bredvid, och det är min kille som står där. Jag har nog aldrig vart så glad över att se honom, det gav mig verkligen helt nytt hopp. Jag fick en kram och en puss och en slick på hans isglass och fortsatte sedan mot starten med förnyad energi. Även om jag inte skulle få någon officiell tid så skulle jag åtminstone ta mig runt. Och tiden tänkte jag iaf mäta ungefär med Runkeeper.

Så gick starten, jag tryckte igång Runkeeper i mobilen och började jogga. Jag startade i startgrupp 17 så de flesta höll en lagom hastighet och jag hängde med bra. Men Runkeeper sa att jag ändå sprang för fort, jag höll min tidigare halvmarafart på ca 7.50 min/km. Med tanke på förkyld + otränad + väger 10 kg mer så skulle det inte hålla. Jag fick anstränga mig för att hålla nere farten och tog mig igenom Slottsskogen utan större problem. Första kilometern gick i 8:07, andra kilometer i 8:33 där också sälbacken var en stor del. Tungt men jag joggade hela vägen. På väg ner på andra sidan såg jag min kille igen som stod och hejade med sin familj. Massor av energi fick jag, och det behövde för halvvägs genom Majorna blev det tungt.

Foto: Sebastian Thorsson

 

Fjärde kilometern var min snabbaste i hela loppet på 7:45, men sedan började det luta uppför inför Älvsborgsbron. Jag minns fortfarande när jag sprang Göteborgsvarvet för första gången efter mitt 6 år långa löpuppehåll. Då var det här jag gav upp och började promenera. Men den här gången joggade jag fanimej hela vägen upp på bron. Men det gick långsamt. Blev ompromenerad av massor av människor. Men fötterna höll frekvensen mot asfalten, men jag kände nu att det här kommer aldrig att gå. Kroppen är för dåligt förberedd, för dåligt laddad och alldeles för sliten. Men jag skulle åtminstone upp på bron, och sedan är det ju nedför och därefter platt hela vägen till nästa bro vid 13 kilometer.

Foto: Sebastian Thorsson

 

Så jag lät benen rulla nerför mot 7-kilometersskylten, genom en isdusch och sedan fortsatte jag mot 8 kilometer. Men här kände jag att väggen kom, både kraftigare och tidigare än jag hade räknat med och hoppats. Om man jämför med min Varvet-upplevelse för 2 år sedan då jag var 10 kilo lättare och mycket bättre tränad så var det här som att få en smäll på käften. Nu kände jag dessutom begynnande blåsor på minst tre tår, och lite värk i ena benets knä och andra benets höft. Vid drygt 8 kilometer så saktade jag in och gick för första gången. Fram tills dess hade hållit ett snitt-tempo på 8:31, exakt den fart jag måste ha för att komma i mål på under 3 timmar. Men det målet hade jag reviderat för länge sedan. Nu var målet att bara komma i mål över huvud taget.

Jag promenerade en liten bit, förbi en vattenstation och tog en mugg vatten. Sedan började jag jogga igen i nästa nedförs-sluttning, joggade på i någon kilometer och sedan gick jag igen. När jag sprang kände jag av blåsorna under ena stortån, och jag när jag promenerade fick jag istället ont i andra knät. Och så höll det på genom hela Eriksberg och Lindholmen. Jag vill springa, men kroppen hade ingen kraft. Jag såg istället till att powerwalka desto snabbare för att inte tappa alltför mycket tid, och när jag passerade 10 kilometer efter exakt 1.30 och kände mig i princip färdig med dagen så insåg jag att det här skulle bli tufft. Det här skulle bli väldigt tufft.

Foto: Sebastian Thorsson

 

Som jag skrev i mitt inlägg igår, så handlar långdistans inte om snabbhet. Det handlar om hur mycket stryk du är villig att ta innan du ger upp. Jag läste ett citat någonstans som sa att “you find out what you are made of when you find out what it takes to stop you”. Och jag tänkte inte låta något stoppa mig. Jag skulle ta mig i mål, även om jag, helt slut, insåg att det var nästan 2 timmar dit. Ett steg framför det andra. Blanda jogg och powerwalk. Fortsätt framåt. Stanna inte. Ge inte upp. Ge INTE upp.

Jag hade musiken på i öronen ibland, men långa stunder hade jag den avstängd och lyssnade istället på musiken längs vägen, och mellan banden så lyssnade jag på mina medlöpares tunga andning och dämpande steg mot asfalten. Någon gång slog det mig att ingen skulle veta om jag fuskade nu. Jag har ingen tidtagning på mig, och skulle kunna bryta när som helst utan att behöva säga det till någon. Men något höll mig ändå kvar på den blåa linjen. Kämparglöden och stoltheten behöll övertaget. Fan om jag inte skulle klara det här också.

Så var äntligen den långa rakan på Hisingen slut och vi kom fram till loppets andra stora bro, Götaälvbron, med brant stigning. Nu var mina ben så slut att jag i princip stapplade upp och fick använda händerna för att trycka ifrån på knäna. Men jag tänkte inte ge mig, och när jag passerade 14-kilometersskylten på krönet så började jag jogga igen, långsamt och gnissligt, ner för den slingrande bron till nästa vätskestation där jag stannade och tog en stor mugg sportdryck.

Vädret lovade gott, men istället fick en fuktig, tryckande åskvärme. Det var okej så länge molnen låg tjocka, men så fort solen kikade fram så började fläsket steka så det nästan fräste. Där precis efter bron så var jag faktiskt riktigt törstig, och efter sportdrycken tog jag även en stor mugg vatten som jag smuttade på medan jag gick upp mot Brunnsparken. Den här biten tyckte jag var jobbig under mina tidigare varv, för här står publiken tät och hejar, det är svagt men skoningslöst motlut och man är fullkomligt död efter 15 kilometer och två broar. Men den här gången kände jag mig tillräckligt erfaren för att inte ryckas med, utan sparade min sista krafter till spurten istället. Jag gick upp hela vägen till Götaplatsen, där jag långsamt började jogga igen nu när Avenyn bjöd på nedförsbacke. Trodde aldrig att man kunde springa så långsamt i en nedförsbacke dock, haha.

Foto: Sebastian Thorsson

 

Nu var det bara 3 kilometer kvar till mål, och jag visste att båda broarna och den sega Avenyn låg bakom mig. Nu var den bara en raka, två korta backar och sedan målspurten kvar. Genom allén och ut på Övre Husargatan med långsamma ben, bröt för gång några gånger, men fortsatte tappert att jogga på nytt. Värmen var olidlig och sjukvårdarna stod tätt längs kanten. Någon låg ner i kramper, en annan hade dropp. Det var nu som agnarna sållades från vetet. Det var nu det gällde.

Foto: Sebastian Thorsson

 

Som i en dimma lyckades jag frammana lite beslutsamhet och ta mig fram till sista bron över till Botaniska, ignorerade smärtan i hela kroppen och tog mig upp, och sedan jogga ner på andra sidan. 20 kilometer visade skylten. Nästan där. Så sprang jag in i Garmins sponsområde och här stod det hurtiga människor och hejade på, skrek ens namn och taggade till en inför sista biten. Och jag som mest brukar tycka att publik skapar press, kände här istället att jag fick ny energi. Jag skulle krama ur det sista och springa in i målet. Så sista backen upp mot Slottsskogsvallen sprang jag, och jag sprang till och med om några. Nu slog jag på musiken i öronen på högsta volym, jag behövde den peppen för att orka. Målet kändes så otroligt långt borta. Det är konstigt hur 200 meter kan kännas längre än 21 kilometer. Varje steg var en smärta och kändes som ett brott mot fysikens lagar.

Foto: Sebastian Thorsson

 

Men nu hade jag tunnelseende, och jag skulle hela vägen fram, det var inget snack om saken. Jag susade (nåja) genom publikhavet och såg varken åt vänster eller höger. Missade min pojkvän som stod och hejade på mig precis invid staketet. Nu var det mållinjen som hägrade. Så plötsligt var jag inne på arenan, där jag fick parera en spya som någon placerat lägligt på upploppet, och sedan var det bara att klämma ut det sista hela vägen in i mål. Steg för steg närmade sig mållinjen och de tjutande tidtagningsmaskinerna.

Jag sträckte på mig lite extra inför målfotograferna, tog några sista långa skutt och så var jag framme. Jag klarade det. Jag klarade det fanimej. Trots att jag var ultimat dåligt förberedd så lyckades jag med mitt mål att klara Göteborgsvarvet. Jag är inte rädd för halvmaran, men i min hybris hade jag nog tappat lite respekten för den. Ett Göteborgsvarv kan man visserligen trolla fram ur hatten har jag bevisat nu, men det kommer till ett pris. Det är en tuff bana i ett tufft klimat, och inget man gör i en handvändning, var så säker på det. Kommer förmodligen få betala för det här i flera dagar framöver, men det var det värt.

På andra sidan mål mötte jag upp min pojkvän som hade med sig en bukett vita rosor, och en pepsi max till mig. Höll nästan på att började gråta när jag kastade mig i hans armar. I 45 minuter satt jag på gräset och tuggade i mig min banan och drack saltvatten innan jag förmådde resa mig igen för att sakta stapla mot spårvagnen hem. Lite snurrig, lite illamående, ont överallt, och snoret rann. Men glad och lycklig och jäkligt stolt över min medalj, min mest välförtjänta någonsin. Jag har aldrig presterat så hårt och så länge med så usla förutsättningar, och jag kan aldrig minnas att jag någonsin varit så utmattad tidigare.

Foto: Sebastian Thorsson

 

Jag fick ju tyvärr ingen officiell tid eftersom jag glömde tidtagarchippet, men Runkeeper säger 3.20.22, och drar jag av lite grann för att jag inte startade och stoppade exakt på linjerna. Vi kan säga 3.20 blankt. Det är 10 minuter långsammare än min tidigare långsammaste halvmara, så det känns ju förstås lite snopet. Man hoppas ju att man ska bli bättre med tiden, och inte sämre.  Å andra sidan är minst 8 kilometer av dem sprungna i ett svep, och om man ska se det positivt så är det mitt längsta lopp eller träningspass någonsin, mätt i tid. Ett lysande första långpass på min nästa träningsperiod, tycker ni inte?

 

You Might Also Like...

14 Comments

  • Reply
    Camilla
    May 19, 2019 at 19:05

    Så grymt kämpat Emma! Grattis! 🎉👏

  • Reply
    hopihopi
    May 19, 2019 at 20:04

    Fan vad bra kämpat! Grattis!

  • Reply
    blåmesen
    May 19, 2019 at 21:57

    Vilken kämparinsats! Många hade säkert gett upp bara vid tanken på att inte få en officiell tid. Att du körde på ändå gör det ännu större på något sätt. Och vilken fin stöttning du verkar ha fått av din kille längs vägen, låter som en keeper ;)

  • Reply
    Martina :)
    May 20, 2019 at 13:28

    Åååh vad kul att läsa! Riktigt bra skrivet! 👍

  • Reply
    Johanna
    May 20, 2019 at 14:10

    Grymt :)
    Härlig kämparinsats du gjort!

  • Reply
    Annika
    May 20, 2019 at 14:23

    Grattis till målgång!

  • Reply
    N
    May 22, 2019 at 06:13

    Härligt, bra jobbat.
    Grattis grattis
    Jag körde också så trevligt :)

  • Leave a Reply

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.