mental hälsa

Skolgympan och duschångesten

skolgympa

Veckans tema i Bloggar om hälsa är den fruktade skolgympan. Det är numera 10 år sedan jag senast satte min fot i en gympasal, men jag minns det fortfarande. För många är skolgympan förknippad med ångest, och jag är inget undantag. Men det är inte själva gympan som var jobbig; tvärtom så älskade jag att röra på mig i gympan! Speciellt när det var “skeppbrott” eller jage-lekar. Under högstadiet körde vi fys-test och lärde oss gymma, något som jag verkligen gick all in på. I gymnasiet fick vi även lära oss om näringslära och kost. Kort sagt så var idrott och hälsa, aka skolgympa, inte något jobbigt i sig utan ämnet var ett av de roligare.

I en handbollskommun utan bollsinne

Däremot har jag noll bollsinne, och har alltid varit lite bollrädd. Bollsporter var därmed ingenting för mig, och tråkigt nog så tolkar en del idrottslärare läroplanen som “ju mer bollsport desto bättre”. Många gånger kunde jag inte vara med i gympan på samma villkor som andra, inte för att jag saknade energi och vilja, men för att träningen vi körde var för tekniskt svår för mig. Jag undrar verkligen vad som gick fel där, även om jag uppväxt i en handbollskommun.

Det som var verkligt jobbigt med gympan

Men bollsporterna kunde jag leva med. Det som jag verkligen tyckte var jobbigt var att duscha och byta om bland andra. Ser ni bilden ovan? Den har jag lyckats rota fram, och jag går i fjärde klass på bilden. Jag är alltså 10, eller kanske 11, år. Och här har jag redan ett fullt utblommat hat mot min egen kropp. Det är inte märkbart på bilden, men jag hade lite mer kött på benen än mina bästa kompisar, och det resulterade alltid i att jag gömde mig. Att behöva titta på deras slanka kroppar med magrutor och mellanrum mellan låren medan jag själv var blek och med två valkar istället för magrutor, var oerhört jobbigt. Jag har nog inte fattat förut hur extremt tidigt kroppsföraktet börjar. Jag menar, jag är ju så liiiiten på bilden!! (och för övrigt inte det minsta tjock) I dagläget är ätstörningar hos barn i den åldern jag var då tyvärr inte något som är okänt.

Än idag har jag svårt för offentliga duschar

Så att svettas, springa och träna var aldrig det som jag tyckte var jobbigt. Det var att duscha efteråt. Än idag tycker jag att offentliga duschen på gymmet är jobbig av precis samma anledning, vilket är varför jag nästan alltid duschar hemma. Nu är jag dock mer bekväm i min kropp, och kvinnorna jag delar omklädningsrum har inte barns elaka rättframhet och kommenterar inte mina valkar öppet. Men jag känner blickarna.

Vad skulle jag vilja säga till mig själv?

Så projekt kroppsposivitet fortsätter. Med tanke på att min kropp varit föremål för sorg och frustration i 20 år nu, så kommer det förmodligen ta lång tid att fullt acceptera den. Men skam den som ger sig. Om jag hade fått välja en sak att säga till den där lilla 10-åringen som stod i duschen och försökte tvätta sig samtidigt som hon höll uppe handduken för att gömma sig så skulle det vara: “Det är inte värt det. Att skämmas över din kropp kommer inte ge dig någon social status, många kompisar, snygg pojkvän, pengar, fina saker eller lycka. Och det kommer framför allt inte att ge dig en finare kropp. Du är stark, snabb, kapabel och kan göra precis vad du vill, och din kropp bestämmer du över, ingen annan. Gympa allt du kan, duscha utan skam! En dag kommer du förstå varför.”

Vad har du för relation till skolgympan?

 

You Might Also Like...

12 Comments

  • Reply
    Clara Toll
    October 24, 2016 at 10:11 pm

    Haha, här fällde jag en liten tår på sista stycket. Tack för att du delade! Så himla fint.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      October 24, 2016 at 10:15 pm

      Haha men åh! <3 Tack för att du läser 😀

  • Reply
    Charlotta Sofia springer och trimmar
    October 24, 2016 at 10:20 pm

    Åh, jag blir helt tårögd av det här inlägget. Dels för att jag känner igen mig i mycket: Vad sjutton berodde det där frosseriet i bollsporter på? Jag har också dåligt bollsinne och är dessutom lite bollrädd. När det jämt skulle spelas basket, fotboll, bandy, då fick jag aldrig någon plats att skina. Variation för sjutton, hur svårt ska re va?
    Sen blir jag tårig också för att jag blir så jäkla ledsen över att den där lilla urgulliga tjejen, jag själv och många andra småtjejer börjar hata och bedöma våra kroppar så tidigt. När jag tänker på det så började jag nog också titta på min kropp kritiskt så där i 10-12-års åldern. Små fantastiska och perfekta tjejer som lär sig att hata kroppen. Den är så himla hemskt!
    Och ja, sen tränger tårarna i upp i ögonvrån också när du pratar till dig själv. Det är så himla fint <3 Tänk om någon kunde ha sagt det till den där lilla tjejen då.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      October 24, 2016 at 10:28 pm

      Åh fina du! Vi är nog fler som hatade de där förbaskade bollsporterna… Dock så skulle jag om jag känner mig själv rätt kaxigt slå dövörat till om någon försökte prata vett i mig. Men om någon sa det tillräckligt många gånger så kanske….

  • Reply
    Helena Enqvist
    October 24, 2016 at 10:57 pm

    Emma, ett starkt inlägg, ett som berör mycket. Tyvärr igenkännande. För så många. Det sista du skrev var himla bra!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      October 25, 2016 at 8:56 am

      Tusen tack! Och vad tråkigt att du känner igen dig, ingen borde behöva känna igen sig i det här =(

  • Reply
    elisabeth rehn
    October 25, 2016 at 10:06 am

    Hemsk relation till skoldusch och gympa har jag, redan då tyckte jag att jag så värdelös ut. Tjock och ful har jag fått höra många , många ggr. Viktigt att prata om detta, att vi skall duga men det är inte så lätt i dagens sverige. bra inlägg, du behövs.
    KRAM

    • Reply
      Emma Hällbacka
      October 25, 2016 at 10:09 am

      Tack för att du delar med dig! Så tråkigt att du fått vara med om det =(

  • Reply
    Malin
    October 25, 2016 at 12:09 pm

    Så himla bra och viktigt inlägg! Och vet du, tyvärr tror jag det börjar ännu tidigare. Redan på dagis. Min dotter, 3,5år kom hem från dagis för ett tag sedan och frågade varför jag var större än pappa (jag är en cm längre), för på dagis hade de sagt att mammor är mindre än pappor. Jag blev så himla ledsen, för man ska liksom inte ens behöva fundera i den åldern.
    För övrigt hatade jag också bollsporter, och därmed gympan. Och tycker det är sorgligt varje gång jag är på minisim med dottern hur mammorna som är med gömmer sig i sittande ställning i vattnet och papporna leker och busar med barnen. Jag har lärt mig att säga de där orden till mig själv som du skriver och struntar i om folk tittar, men tänk hur himla utbrett det där kroppsföraktet är. Så himla tragiskt.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      October 26, 2016 at 10:36 am

      Usch fy vad hemskt att läsa, att din dotter redan börjar få dom här hemska idealen inpräntade. Kan tänka mig att en känner sig ganska maktlös som förälder då. =(

  • Reply
    hopihopi
    October 25, 2016 at 2:31 pm

    Usch, för skolgymnastiken alltså! Vi hade också en lärare som var tokig i bollsporter, dessutom var hon tränare för byns fotbolls- och handbollslag på fritiden. Så hon kände ju vissa av eleverna som spelade i laget och de favoriserade hon. Det här med lagbildning var alltid en plåga, gissa vem som blev vald sist typ? Vi andra (som inte sysslade med bollsport på fritiden) hade ju inte en chans.
    Skolgymnastiken blev rolig först på gymnasietiden då även andra grenar introducerades och vi fick en ny lärare som inte var så fokuserad på resultat utan mer på glädje

    • Reply
      Emma Hällbacka
      October 26, 2016 at 10:37 am

      Det låter verkligen som en hemsk lärare… men håller med om att gymnasiet var roligare när man fick en mer nyanserad utbildning och inte bara handboll, fotboll, brännboll…

    Leave a Reply