mental hälsa

Sluta aldrig vara nybörjare

Sluta aldrig vara nybörjare

Få känslor är så tillfredsställande som när man känner att man verkligen behärskar någonting. Som exempelvis jag och lugn skogslöpning. Jag kan springa i timmar på grusvägarna i Skatås och lyssna på poddar, filosofera och tänka att jag har det så himla bra här i livet. När jag är där ute så är jag såpass långt in i min comfortzone att jag tom valt att starta verksamhet och börja lära ut hur man gör. Jag känner mig trygg med grus under fötterna och träd på båda sidor, och jag vet liksom vart jag har mig själv, vad som krävs och vilka belöningarna är. Men under sommaren här i Masthugget har jag blivit nybörjare på nytt. Det här med stadslöpning har varit ett nytt koncept för mig, och plötsligt kastas jag ut ur comfortzonen och ner på asfalten, utsatt och osäker.

Att springa bland andra människor är mentalt utmanande

Ta det här med att springa bland folk exempelvis. I skogen så möter man då och då en enskild löpare, springer om en farbror som är ute med sin hund, eller springer förbi något litet gäng som har picnic vid Delsjön. Men den absoluta majoriteten av tiden är det bara jag och skogen, och dunket från mina rytmiska steg avbryts endast av vinden som blåser och fåglar som sjunger. Men i stan å andra sidan är det fullt av folk. Man får räkna med att man aldrig är helt och hållet ensam; det är alltid någon som ser. Att konstant ha blickar på sig när man rättar till tröjan över magvalken, eller tightsen åker ner, det är oerhört jobbigt. Och jag påminns om hur jag kände det i början av min löparkarriär, när jag helst inte ville bli sedd alls.

“Att konstant ha blickar på sig när man rättar till tröjan över magvalken, eller tightsen åker ner, det är oerhört jobbigt.”

Det kräver jobb och närvaro att försöka överkomma det här, och det är verkligen nyttigt att påminnas om hur många av er där ute känner, för jag vet att folks dömande blickar är en väldigt stor anledning till att många inte vågar prova på löpning. Men just detta sporrar mig ännu mer, för när jag kommer dundrande där i mina minishorts med låren dallrande och sport-bh:n gör valkar i ryggen så tänker jag att varje blick jag får är ett steg närmare en träningskultur där alla kroppar får synas. Jag är mer än gärna en nagel i ögat på de som tycker att bara smala människor får träna offentligt. Och ni som är som jag kanske, kanske blir inspirerade att själva våga er ut. Ju fler av oss som syns i träningssammanhang, desto mindre blir tröskeln för att själv börja träna, och desto fler får chansen att upptäcka ur satans underbart det är att springa.

Att våga springa långsamt när andra ser

Men även själva löpningen påverkas av stan. Jag är ju van att hitta en mysig lunk och lyssna endast på benen och Runkeeper, hålla farten genom hela passet och inte ta ut mig för hårt. Men stan är full av rödljus, korsningar och backar. Det går inte att hitta någon lunk, utan man måste hela tiden hålla fokus, vilket gör att 1 km känns som 3. I stan med allas blickar på sig så är det också som om jag vill kompensera för min “o-löpiga” kropp genom att åtminstone springa sjukt fort. Och asfalten ger en helt annan studs i stegen, och jag fullkomligt flyger fram, bränner ut mig efter några kilometer och får snopet powerwalka hem. Så det här med att vara en sådan som är tjock OCH joggar långsamt bland välklädda vinthundar i Slottsskogen är också en stor mental utmaning som kastar tillbaka mig ner på nybörjarnivå.

Läs mer:
>> Att springa i skogen vs stan

Men jag jobbar på det. Och nu när jag flyttar tillbaka till skogen så kommer jag nog faktiskt försöka att ta mig in till stan då och då, dels för att utmana mig själv men också för att få känna på hur det är att vara nybörjare och osäker. För är det något som jag aldrig vill glömma så är det just det, den dagen kommer jag sluta att vara en bra coach för mina löpargrupper. Oavsett hur långt man kommer så får man aldrig glömma vart man startade, för det är där mina deltagare är när de söker sig till mig. Så jag tänker göra mitt bästa för att hela tiden gå utanför komfortzonen och låta mig själv vara nybörjare ibland, både för min, mina läsares och mina kunders skull.

Hur ofta utmanar du dig mentalt inom träningen?

You Might Also Like...

10 Comments

  • Reply
    Maja
    August 11, 2017 at 1:19 pm

    Hej!
    Förhoppningsvis finns det inte många som tycker att bara smala ska få träna. Min gissning är att det ofta är nåt som vi projicerar på omgivningen, det vill säga nåt som bara finns i vårt eget huvud. Jag brukar försöka tänka att alla andra som är ute och tränar/har picknic/promenerar etc är väl fullt upptagna med det. Jag är inte tjuck (längre) men får komplex för att jag inte springer tillräckligt snabbt, att folk ska tycka att jag är lat och inte tränar “på riktigt”. Dessutom sysslar jag med ridsport och har egen häst, DET är en mental utmaning varje dag då det finns gott om “läktarryttare” som alla har synpunkter på hur du rider. Fuck them (försöker jag tänka), så länge jag och hästen är nöjda och ingen av oss far illa så är det gott nog!

    • Reply
      Emma Hällbacka
      August 11, 2017 at 4:42 pm

      Problemet är att det finns många som säger att tjocka borde träna mer och äta mindre, men när tjocka människor väl visar sig i träningsmiljö så blir man utstirrad och kommenterad. Damed if you do and damed if you don’t. Jag har själv fått kommentaren för inte så länge sedan av en total främling på gymmet att jag borde prova att börja springa (!!) för att gå ner i vikt. Även på nätet så dryper kommentarsfält pch forum av förakt mot tjocka som tar upp plats bland maskiner och vikter och förstör träningen för de “riktiga” gymmarna. Så det är tyvärr inte alls bara inbillning är jag rädd 🙁 Men det är ju toppen ändå att jag ändå tycker mig ana en förändring mot det bättre under senaste året! 😀

  • Reply
    ka
    August 11, 2017 at 2:46 pm

    Men enligt din löpardb på jogg så har du aldrig sprungit i timmar, knappt ens timme. Känns inte ärligt.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      August 11, 2017 at 4:44 pm

      Vilken tur att min löpardagbok på jogg inte definierar hur mycket jag springer då 😉

    • Reply
      Emma Hällbacka
      August 11, 2017 at 7:24 pm

      Med tanke på att jag började använda jogg i våras så känns det dock lite väl dramatiskt att påstå att jag aldrig sprungit i mer än en timma 🙂 men om du menar senaste 2 mån så visst. Dels har jag bott i stan i sommar och då blir det korta rundor, vilket jag tycker framkommer i inlägget, ovh dels har jag vart sängliggande på penicillin i 2 veckor, vilket såklart kompromissat långpassen. Så körde jag en runstrrak på drygt 40 dagar med, och då blev det också kortare rundor för att jag inte skulle bränna ut mig. Ha en fin fredag!

  • Reply
    Trail & Inspiration
    August 11, 2017 at 7:07 pm

    Jag håller med om det där med människor. Jag har insett att alla år på landet och i skogen *(både boende och löpning alltså) har gjort att varje gång (!) jag ska utanför dörren nu här, innebär att jag måste utanför komfortzonen. Det är ju människor ÖVERALLT… Vem fan kom på städer…?? Haha!

    Däremot tycker jag (tvärtemot dig) att 3 km i stan känns som typ 1. Det finns ju hur mycket som helst att titta på. Man hinner ju inte tänka på att man är trött, typ. 😀

  • Reply
    hopihopi
    August 11, 2017 at 8:25 pm

    Det där med att träna bland/med folk är nog svårt för mig med. Jag minns speciellt en gång när jag skulle springa backintervaller vid ett motionsspår. Byns fotbollslag var också där och hade samma idé som jag. Jag minns att jag vrålsprang uppför backen för att visa att jag minsann också kan. Väl uppe på krönet dog jag flåsdöden, fick knappt någon luft och sprang hemåt igen. Nu i efterhand känns det fånigt, som att de ska få bestämma vad jag tränar eller ej. De brydde sig knappast och vi rymdes alla mer än väl i samma backe.

  • Reply
    Frida G Svensson
    August 14, 2017 at 8:06 pm

    vilket fint och varsamt inlägg. Jag tyckte mycket om det!

  • Reply
    Löpar-Åsa
    August 16, 2017 at 4:37 pm

    Otroligt bra inlägg, Emma! Vet precis hur det känns. Jag råkar visserligen ha vad folk uppfattar som “löparkropp”, men är en riktig snigel. Tänkt då när jag dessutom lågpulsade och var tvungen att hålla 10-minuterstempo per km för att hålla mig inom rätt pulsspann! Skitkul att springa “in public”. Men det var bara att bita ihop och köra ändå. Galet frustrerande.

    Personligen blir jag så oerhört glad när jag ser människor av alla modell som är ute och springer. Glömmer aldrig tjejen som sprang Göteborgsvarvets seedingslopp förra året när jag var funktionär. Hon var stor och kraftig, sprang otroligt långsamt och kom i mål långt efter alla andra – MEN HON GAV INTE UPP!! Vem som kom först? Ingen aning. Men henne glömmer jag aldrig. Hon var helt klart bäst!

  • Reply
    Hanna
    August 22, 2017 at 2:52 pm

    I vissa lägen blir jag mer peppad av att det är folk runt omkring mig. Som när jag ska springa intervaller på bana blir det mycket bättre fart i intervallerna om jag har “publik”. Däremot gå på gymmet och gå pass, aldrig i livet. Där kommer alla stirra på mig. Inbillar jag mig iallafall….

  • Leave a Reply