lifestyle

Tankar inför Göteborgsvarvet

Då var det dan före dopparedan. Idag var jag på expon och hämtade ut min nummerlapp efter jobbet. Och stötte ihop med en massa läsare! Hur kul är inte det?! Blir så glad varje gång någon kommer fram. Nu händer det ju inte inte jätteofta, men i just löparsammanhang händer det faktiskt då och då, vilket är skitkul. Träffade även mina gamla kollegor från gymmet som hade en monter på mässnan, och köpte på mig en minifoamroller för fötterna. Jag menar, hur söt?!

Annars så har jag ju vart förkyld halva veckan, med halsont i söndags och måndags, och tisdag-onsdag jobbade jag hemifrån för att försöka få lite vila och framförallt för att kunna sova lite mer. Det har gjort susen, för redan på onsdagen var jag pigg som en lärka igen, och enda smolket i bägaren är den där retsamma kvardröjande hostan. Men viruset är borta, bara inflammationen kvar. Jag käkar omega-3 och vitaminer som bara den för att försöka skynda på läkningen, och köpte även en Coldzyme för att förhindra att den kommer tillbaka, som de har en tendens att göra för mig ibland.

Jag har spenderat kvällen med att kolla på videos i stil med “most amazing and emotional olympic marathon finishes” och liknande på youtube, så tårarna har runnit och näsan har blivit rensad. Och trots att jag nog är i sämre löparform än någonsin (sen jag blev nykär i löpningen för 3 år sedan) så spritter det i benen. För även om kroppen aldrig varit så oförberedd på en halvmara som nu, så har huvudet aldrig varit mer med. Mina två långpass på 10 och 13 km har förvissat mig om att jag fortfarande kan springa långt, trots min vikt och dåliga kondition. De två passen står trots allt för en betydande andel av alla löpta kilometrar under 2019…

Men som sagt så är huvudet med. Jag är oerhört motiverad att springa, jag vet att jag kan och jag tror på mig själv. Jag blir mer och mer övertygad om att jag är “born to run”, och jag tror att jag har kvaliteter som gör att jag kan bli en riktigt duktig löpare med tiden. Framförallt så har jag bevisat för mig själv gång på gång på gång att jag har ett pannben av stål som inte viker för någonting. Långdistanslöpning i tävlingsform handlar varken om snabbhet eller styrka, det handlar om hur mycket smärta du kan ta innan du ger upp. Jag har sprungit långa distanser många gånger nu, både på tävling och träning, och jag har även pressat mig själv till en intervall till fler gånger än jag kan räkna. Jag vet hur långt jag kan gå utan att gå sönder och jag vet att det är förmodligen en bra bit till, och jag har flera växlar att lägga in.

Jag har dessutom av förklarliga skäl struntat i att räkna kcal den här veckan och istället fokuserat på att äta mycket av bra mat, och lite extra kolhydrater. Idag har dock aptiten vart lite låg, och istället har jag haft myror i rumpan. Jag tolkar det som att kroppen är proppfull, och redo att bränna av det den har. På det stora hela har jag nog aldrig varit så här dåligt förberedd fysiskt inför ett lopp, men aldrig så lugn och självsäker mentalt. Jag är inte det minsta nervös och litar på min egen förmåga att genomföra det här. Och om jag får en hostattack mitt i så får jag väl leva med det då. Tiden får bli vad den blir, men jag ska följa den blåa linjen hela vägen till mål och jag ska ha min finisher-medalj.

Känner ni hur fort jag skriver nu pga taggen? Längtar till imorgon klockan 15.07 när startgrupp 17 sätter igång, 26200 är numret att hålla koll på i appar osv. Och jag kommer uppdatera massor på instagram och i stories, så följ mig gärna där!

NU KÖR VI!

You Might Also Like...

No Comments

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.