fitness

Tävlingsinstinkten har vaknat

Foto: Sebastian Thorsson

Nu är det mindre än 11 veckor kvar till marathon, och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Som jag sagt tidigare så har jag bestämt mig för att starta oavsett hur träningen går. Och just nu känner jag mig faktiskt försiktigt hoppfull. Igår var jag på gymmet efter jobbet och sprang intervaller. Det var varmt, klibbigt och jag var trött efter jobbet och slö efter ett stort mellanmål lite för tätt inpå. Dessutom hade jag mensvärk.

Jag värmde upp med 2 km i min nuvarande långpassfart, vilken jag räknat ut till 8:19 min/km. Det är egentligen lite för fort men det är 30 sekunder långsammare än maxtiden på maran, så jag får helt enkelt vänja mig. Uppvärmningen gjorde mig ännu svettigare, och när jag tog mina 2 minuters vila innan första tusingen drog igång så kände jag redan där och då att jag inte riktigt var i form för det här passet.

Tusingarna skulle springas i 5:49 min/km, vilket är väldigt fort för mig. Jag har typ aldrig gått under 6:00 på mina långa intervaller, men nu är det dags att pressa kroppen lite om jag ska bli något snabbare. Första 400 metrarna gick bra, men sedan började mjölksyran svida i låren, sedan vaderna och till sist var mjölksyran som ett klister i hela kroppen. Det var med nöd och näppe jag klarade hela med en slutpuls på 190, och insåg att jag inte skulle palla en till i samma tempo.

Men jag tänkte att nu ska jag inte fega ur. Jag ska inte dra ner på tempot och sega mig igenom något som ska vara rätt så högintensiva intervaller. Istället bestämde jag mig för att helt enkelt bara springa halva sträckan, fast i samma höga fart. Sagt och gjort, jag tog sats och kubbade iväg. Efter 300 meter tänkte jag att jag kanske pallar hela ändå, men när jag sprungit 500 meter var hela kroppen stum så jag kände att det var bäst att stanna då om jag inte skulle trilla av löpbandet.

Därefter joggade jag 2 kilometer till i långpassfart. För hur jobbiga intervallerna än är så är nedjoggen alltid snäppet mer utmanande, när man måste sega vidare med benen fulla av mjölksyra trots att man redan pressat sig till max mentalt. Så jag knegade vidare och precis som det alltid gör så blev det lättare efterhand allteftersom benen återfick normala syrenivåer och mjölksyran transporterades bort. Jag avslutade på topp med svetten rinnande så det sved i ögonen.

Idag var jag ute på en powerwalk imorse för att ytterligare påskynda återhämtningen inför morgondagens tröskelpass, och fantastiskt nog känns benen just nu superpigga och fräscha. Det känns inte som några helst problem att ta mig an ytterligare ett tufft kvalitetspass. Jag har återigen hittat den där känslan av att jag verkligen är en löpare, att jag någonstans bakom alla överflödskilon har en riktig atlet inom mig med talang för löpning och ett pannben av stål. Det är henne jag tänker se till att ha plockat fram i fullt dagsljus till maradagen, och då kommer jag kötta mig igenom alla 42,2 kilometer utan problem.

You Might Also Like...

4 Comments

  • Reply
    Johanna
    August 7, 2018 at 18:12

    Emma, fler inlägg!! Läser din blogg regelbundet, tränar en del själv, tycker om hela din attityd, spännande att följa din träning och din kost. Är också en sån som planerar mycket, har mål med löpningen, men vill samtidigt ha det som en livsstil.
    Tyckte framför allt att du var kanon i podcasten du var med i.
    Ser mycket fram emot vägen till maratonet, ditt upplägg för både träning och kost, din race report efteråt, men också vad för nya mål som kommer efter detta.

    • Reply
      Emma Hällbacka
      August 9, 2018 at 16:26

      Åh vad kul, tack, vilken rolig kommentar att få! Ska försöka uppdatera lite oftare nu när jag fått igång internetuppkopplingen här hemma ;)

  • Reply
    Löpar-Åsa
    August 8, 2018 at 13:52

    Wow! Vilken kämpe! Du är ju helt grym! Jag tycker att du valde helt rätt, som testade och i alla fall körde halva intervallen. Bra jobbat!

  • Leave a Reply

    This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.