Menu
lifestyle

Tredje körlektionen och vägen till körkortet

Igår var jag på min tredje körlektion med körskolan. Det här har verkligen varit något som jag har känt dåligt samvete över i så många år. Det var ju såklart en stor hög med folk som tog körkort det första dom gjorde så fort de fyllt 18, men min familj hade inte ekonomisk möjlighet att låta mig eller min syster ta körkort då. Hon tog det några år senare, men jag började istället gå på CSN, och familjen splittrades upp i flera städer. Det fanns varken möjlighet eller för den delen behov för mig att ha ett körkort. Jag gick dessutom igenom den obligatoriska “miljökämpe-fasen” då jag hatade biltrafik. Efter universitetet började jag jobba lågavlönat på gymmet, och hade fortfarande varken någon att köra privat med, eller råd med körskola.

Bilintresset i mig väcks

Så träffade jag mitt ex, F, som var en riktig bilnörd. Samtidigt fick jag ett jobb som ingenjör i bilindustrin, dubblade min lön, och plötsligt blev det här med körkort plötsligt lite mer intressant. F pratade mycket om fina bilar han ville ha, och vi åkte mycket i hans bilar också. Roadtrips, men även storhandla och sånt vardagligt. Det var kul! Dessutom började jag djupdyka i teknologin kring bilar på jobbet, och hur de fungerar rent tekniskt. Viljan och behovet av att själv kunna köra dom växte. Och precis innan pandemin tog fart och folk slutade åka buss så ska jag medge att jag höll på att bli galen på att pendla 2 h om dagen på en fullsatt buss bland en massa gubbar med morgonandedräkt och blev mer och mer sugen på att skaffa mig en bil att glida runt i.

Jag skaffade glasögon

Så förra året vid den här tiden tog jag det första steget – glasögon. Ytterligare en stor ursäkt förutom ekonomin till att jag inte tagit tag i körkortet. Jag har nämligen misstänkt att jag behöver glasögon för att köra bil, då jag upplever mig själv som närsynt ibland. Inte så att det egentligen stör mig, men att läsa vägskyltar på håll har aldrig varit min grej. Jag har dock ABSOLUT inte velat ha glasögon, och linser kan jag inte ha pga min allergi och därmed hyperkänsliga ögon. Men sen när det tog slut med F och jag fick ny energi att börja rota i mina surdegar så bokade jag efter många om och en men en tid hos optikern. Det visade sig mycket riktigt att jag låg precis på gränsen till att behöva glasögon, pga ett brytningsfel. Letade igenom hela butiken under en timmas tid, innan jag fann paret på bilen ovan. Jag var väldigt kräsen, och letade väl halvt efter en ursäkt att inte skaffa några. Jag ville ha tunna guldbågar, stora glas med lite cateye, men viktigast av allt var att de måste vara tillräckligt breda eftersom jag har så himla brett ansikte, speciellt över kindbenen. Jag ville INTE se ut som en orangutang!

Så hittade jag slutligen dessa från Marc Jacobs. Jag var tveksam till en början, och tyckte att jag såg så gammal ut i dom. I början använde jag dem bara i korta stunder på jobbet när jag satt för långt ifrån powerpointspresentationen. Sedan började jag ha dem även framför datorn på jobbet. Slutligen började jag ha dem även hemma framför datorn, och nu har jag väl vant mig. Jag har fortfarande inte på mig dom om jag inte ska göra något som faktiskt kräver fullgod syn. Om jag ligger i sängen och kollar på film, surfar på mobilen, träffar vänner eller åker buss har jag dom inte. Men jag har tom börjat tycka om dom och haft dom på mig ett par gånger när vi spelar brädspel. Vill inte blir FÖR van vid dom dock, så att jag inte kan röra mig utan dom.

Att ha råd med körskola

Men men, körkort pratade vi om. Glasögon var fixade och nu skickade jag även in ansökan om lämplighetsintyg, som beviljades direkt. Då började det stora arbetet med att motivera sig till att spara ihop till körlektionerna. Det var inte det lättaste, när det fanns så mycket annat kul att göra. Jag kunde inte köra på mina löpande inkomster, eftersom jag behöver 2 – 3 lektioner i veckan. Det blir ca 8000 kr i månaden, något som inte finns i mina marginaler. Medan jag vande mig vid glasögonen började det dåliga samvetet växa igen, och inte blev det bättre av att jag många gånger genom åren drömt om att köra bil, och det är alltid mardrömmar. Bilar vars parkeringsbromsar inte funkar, de börjar rulla i nedförsbacke och jag måste hoppa över i förarsätet och styra. Varje gång samma koncept, aldrig den där friheten och körglädjen som de pratar om i reklamen.

Men så till sist, för ganska exakt en månads sen så var det slutligen min chef som fick mig att ta tag i det hela. Jobbet samarbetar med ent trafikskola precis i närheten där jag bor, så att jag fick 10% rabatt på deras Stora paket, med 30 körlektioner, teoriböcker och hela köret. Det enda som inte ingår är halkan. Så jag tömde sparkontot och bokade 10 lektioner det första jag gjorde. Och nu har jag alltså kört tre av dem.

Första lektionen var oerhört läskig. Det var med mycket darriga ben jag satte mig i förarsätet, ställde in speglarna och slutligen startade motorn, körde tre varv på en parkering och började nästan gråta. Men nu har jag betalat nästan 700 kronor i timman för att sitta där och jag ska utnyttja varenda minut av det. Jag tänker inte sitta och såsa och dra ut på tiden och se mina pengar rinna mellan fingrarna. Jag har gett mig fanken på att låta körläraren styra och se till att jag går utanför min comfort zone varje lektion och få valuta för mina surt förvärvade slantar, och dom får bra betalt för att se till att så händer. Så på andra lektionen körde vi ut utanför parkeringen och runt ett litet grönområde på tvåans växel. Pulsen gick i 180.

Skräcken för att köra börjar lätta

Men det var nu, på tredje lektionen, som jag verkligen kände att det finns hopp för mig. Mardrömmen om bilen som okontrollerat rullar ner för backen känns lite mindre läskig nu när jag vet hur kopplingen och bromsen fungerar, och att se att andra bilister faktiskt erkänner min närvaro och följer trafikreglerna gör att jag får lite mer förtroende för trafiken och inte ser den som en flock skenande meteorer utom kontroll som jag måste parera. Den här tredje lektionen så startade vi på ett annat ställe, och jag fick köra fram och tillbaka på en lång väg och få upp lite fart, köra in bland husen, vända på ett flertal olika parkeringar, starta och stanna i backar och slutligen – till min stora skräck – köra hela vägen tillbaka till körskolan, korsa den stora spårvagnsvägen vid Redbergsplatsen och parkera på en parkeringsplats i uppförsbacke. Det var nästan så att tårarna kom när motorn var avstängd, båda av lättnad, av rädsla och av stolthet.

Men nu har jag alltså haft tre körlektioner och spenderat drygt två timmar bakom ratten. Kan jag gå från att inte våga sitta i förarsätet till att ratta runt bland korsningar, spårvagnar, hus och folk mitt i rusningstrafik på två timmar så har jag faktiskt hopp om att jag ska klara det här. Och så tänker jag på alla idioter därute som får köra bil, och inser att det här bara sitter i mitt huvud. Det är hjärnspöken, den irrationella rädslan för att tappa kontrollen över bilen, tron att glasögon gör mig ful och “trasig”, och dumsnålheten i mig som gjort att jag skjutit upp det här så länge. Men nu är alla trösklar passerade, körlektionerna bokade och betalda, så nu är bokstavligt talat bara att tuta och köra.

Önska mig lycka till!

1 Comment

  • Lisa
    April 20, 2021 at 11:47

    Hej snälla skriv mer på Instagram om din viktresa

    Reply

Leave a Reply

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.