mental hälsa

Vart ser jag mig själv om 10 år egentligen?

Det kanske är 30-årskrisen som närmar sig men ibland känner jag mig så himla rotlös, trots att det var länge sedan jag var så här livsglad. Kan det kanske hänga ihop på något sätt? Kanske är jag dömd att vara för evigt ensam, flyta runt i världen och roa mig för stunden. Det låter helt enkelt inte som ett särskilt dåligt liv. Om jag skulle få frågan “vart ser du dig själv om 10 år?” skulle svaret just nu vara “exakt där jag är, fast i en finare lägenhet på gatan bredvid”. Det är helt enkelt något extremt otillfredsställande med att vara tillfreds med tillvaron.

Det är en ganska märklig känsla när det är mer undantag än regel att vänner från min skoltid inte befinner sig i olika stadier av husköp, graviditet och småbarnskaos. Jag borde vilja ha det som dem, enligt samhällets normer. Men få drömmar ger mig så mycket ångest som den som min biologiska klocka kastar på mig, när jag plötsligt vaknar upp med en liten bebis i famnen och undrar vad fan har jag gjort, och känner sådan sorg för den lilla ungen som jag redan ångrar så intensivt. Det där är ingenting jag vill utsätta ett riktigt barn för.

“Jag håller liksom på och skapar min egen mening med livet, och långsamt så utkristalliserar sig den för mig”

Samtidigt så har jag ju drömmar också. Jag vill bo fint, leva fritt och omge mig med personer som får mig att skratta och må bra. Och jag jobbar ju hela tiden emot mina mål, att kunna leva på mitt företag, att odla mina vänskapsrelationer och hela tiden gå efter magkänsla. Jag håller liksom på och skapar min egen mening med livet, och långsamt så utkristalliserar sig den för mig. Det är inte att få så många barn som möjligt, att tjäna så mycket pengar som möjligt eller att ha så hög status som möjligt. Det är att få ut mesta möjliga njutning och glädje ur varje stund och varje sak jag tar mig för.

Jag vet inte vad det här inlägget kom ifrån, men jag vill liksom bara skriva av mig. Det liv jag lever kan för många te sig som en riktig mardröm, men jag uppskattar verkligen den här ensamheten. Jag har alltid haft ett stort behov av egentid, vilket är en av anledningarna till att jag har svårt att bo tillsammans med andra. Jag är min egen chef i företaget, och även på mitt “människojobb” har jag extremt stort ansvar och jobbar 95% av tiden ensam. Jag väljer själv vilka människor jag vill träffa och när, och däremellan kan jag prioritera mig själv och mitt välmående. Och jag har inte känt mig så här omtyckt och socialt stimulerad på väldigt, väldigt länge.

Spara

You Might Also Like...

4 Comments

  • Reply
    Alexandra
    September 28, 2017 at 4:09 pm

    Ja vi alla är olika och det är ju det som är så fint – vi är fria att välja vår egen väg! Fast som Emil Sergel skriver i sin bok “Mitt år som nomad” att trots det så väljer nästan alla att gå samma väg, varför är det så? Är vi hjärntvättade?

    • Reply
      Emma Hällbacka
      October 4, 2017 at 7:35 am

      Jag tror helt klart att vi är hjärntvättade av samhällets förväntningar på oss, och det faktum att hela vårt samhälle är strukturerat för att underlätta en viss typ av livsstil.

  • Reply
    emelie
    October 10, 2017 at 7:03 am

    Hej Emma, jag känner EXAKT som du! så skönt att veta att man inte är ensam när det känns som alla runt omkring en håller på att stadga sig med familj, fast jobb o.s.v. Jag tror jag är 1 år yngre än du, och jag känner verkligen inte den där längtan efter barn och familj som man “borde” i min ålder. Jag lever ensam och trivs hur bra som helst – just nu!
    hoppas allting håller på att ordna upp sig för dig, jag har följt dig länge och älskar din blogg!!
    stor kram

    • Reply
      Emma Hällbacka
      October 10, 2017 at 4:34 pm

      Tack!! Och vad skönt att känna att man inte är ensam. Det där med “borde” är så himla destruktivt…

    Leave a Reply